Ibland blir det bara för mycket för mig.
Jag kan inte skrika på dig. Vem är du att inte lyssna. Och du kände mig faktiskt bättre, så mycket bättre än du tror. När du lägger dina armar om mig och låter mig komma nära; jag passar på att ta lite av dig. Jag gräver ner mitt ansikte mot din hals och drar ett djupt andetag, andas in din lukt. Knyter mina armar runt din kropp. Du låter mig.
Vi står så, mitt på gatan där sommaren precis har börjat.
Jag tittar ner innan jag går och ser ringen på ditt finger.
Du lever kvar i mig längre än stunden precis.
söndag, april 26, 2009
sad puppy, happy dog
Posted by .perpotator at 20:52
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Nu känner jag att jag inkräktar lite. Sen kommer jag på att du får skylla dig själv när du la ut det på internets. Så, vad var det här om?
Skicka en kommentar