torsdag, oktober 29, 2009

frukostmöte med livet

"I ensamhet och isolering blir vi psykiskt och fysiskt sjuka och riskerar att dö" säger Anna Kåver.
Det finns forskning som pekar på det. Att vi kan dö om vi blir övergivna eller utsvultna på fysisk eller emotionell bekräftelse. Det säger hon också. Och när jag läst det under en bussfärd hem från jobbet så måste jag lägga ifrån mig boken ett tag och stirra blankt ut genom rutan resten av vägen.

Det här låter ju inte alls bra tänker jag. Sen undrar jag om internetkompisar räknas som riktiga kompisar. Kanske man ska börja med sån här cybersex också, som var så inne i början av 2000-talet. Räknas det som något slags sällskap?

Jag tycker att det verkar oroväckande, det här med att man kan dö om man är ensam. Min kompis har gjort en undersökning om något psykologiskt, jag vet inte vad. Hon säger allafall att det finns en tydlig korrelation mellan att vara singel och att gå i terapi. Eller om det var tvärtom kanske. Det är lite av en jaha-upplevelse, men man börjar fundera eller hur. Jag har ju gått i terapi. Och jag började när jag var singel. Sen fortsatte jag i och för sig när jag fick ett förhållande. Förhållandet tog slut och jag började i terapin igen. Inte så där direkt efteråt, men att jag började hade en koppling till en separation. Jag och separationer har aldrig aldrig varit en bra kombo.

Och igår hörde fröken upptagen av sig igen. Ett ganska gulligt mess med inte med några som helst glädjande nyheter, heller inte oväntade. Men det får en att känna sig lite ratad. Igen.
Det finns inget slut på lidandet tydligen. Men det var värt det. Ja, det tycker jag absolut. Hon var fantastiskt vacker och en gudinna i sängen. Snäll tänkte jag skriva, men nu tycker jag ju inte att hon är det längre. Istället för att tänka på hur hon vrider sig under mig så får jag se filmen i mitt huvud om när hon gör det med någon annan istället. Hur dom går hand i hand och skrattar och har sig. Och i hemlighet önskar jag att han är ett svin som behandlar henne som skit så hon lämnar honom och sedan ringer mig med gråten i halsen. Och jag ba; nä jag har en mycket bättre än du nu så fuck off.

Så. Igår så anmälde jag mig till en ny fotokurs. Fem gånger studio och lite annat kul. Inte för att jag hoppas att träffa någon där, men man kan ju få fantisera lite eller hur.

Och jag behåller hennes nummer ett tag till. Bara utifall att.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Det är faktiskt "må psykiskt dåligt" och "singel" som korrelerar. Huruvida man går i terapi beror mer på om man är klok och vill göra något åt sina problem eller inte. (Vanligare: passivaggressivt skyllande på andra och inadekvat vrede mot datorer, mjölktetror och stillastående rulltrappor och sånt)
(Samt förstås hysteriskt bekräftelsesökande vid tangentbord?)
/Kompisen

.perpotator sa...

Det var det jag tänkte, men skrev något helt annat ser jag nu.
Inte för att det gjorde saken bättre. Om valet sen ligger mellan "må psykiskt dåligt" eller "hysteriskt bekräftelsesökande" så vet jag vad jag väljer sju dagar i veckan.
Må dåligt? Moi? Pft!

Anonym sa...

Och när det gäller pest eller kolera väljer jag kolera anyday. Fast Anna Kåver (om hon är din nya favvo) menar nog att man kan slippa både ock. Köp hennes bok om acceptans när du ändå håller på. Nånting med "leva ett liv och inte vinna ett krig" eller nåt sånt.

Puss!

.perpotator sa...

Njae, det är lite Mia Törnblom över henne. Men så är dom ju, dom där KBT'arna. Men boken har sina poänger tycker jag nog.