långtidsjobbare

En grupp som nästan är värre än teambuildingälskande chefer är de långtidsanställda. Det är dom som har jobbat så länge på samma ställe så dom tror att dom äger det. De långtidsanställdas ägandekänsla gör att det nästan är omöjligt att genomföra en organisatorisk förändring.
På vårt kontor har vi en hel del av dom långtidsanställda. Just nu genomförs en stor omorganisation som innebär att vissa liksom hamnar i grupper där dom inte vill vara. I min grupp, som är nån slags driftgrupp, hamnar människor som blev anställda som utvecklare. Nu sitter dom där på mötena och gnäller om att dom blivit degraderade till servicepersonal och att det var bättre förr osv. Vi nyanställda sneglar på varandra och undrar på fikarasten varför dom där gnällisarna inte byter jobb om dom nu är så missnöjda.

För faktum är att arbetsgivaren är den som styr vad verksamheten är. Inte de anställda. Det är löjligt att tro att det ska finnas plats för nån jävla demokrati på en arbetsplats. Verksamheten är det som drar in pengar och pengar i sin tur är det som gör att verksamheten kan finnas kvar. Här har vi ett helt gäng som inte fattar att det inte går att syssla med gamla saker längre. Det finns inget intresse för dom gamla produkterna, men likväl så krävs det från "golvet" att det är viktigt att fortsätta producera som förut.

Lik förbaskat genomförs omorganisationen i en överdriven demokratisk anda. Alla anställda ska vara med och tycka om alla grupper och chefer och verksamheten mm mm. Det är en oändlig ström av tyckanden och värderingar och tjat om att så här gjorde vi förr och så där kan man inte göra osv.
Och på gruppmötet, där vi ska utvärdera nåt för femte gången, så frågar dom mig vad jag tänker om det här. Så jag säger som det är; Det är ett lamt ledarskap här och om man inte gillar den nya organisationen eller sina nya arbetsuppgifter så kan man byta jobb.
Lose some, win some liksom.

Eller nä, det sa jag såklart inte. Men jag tänkte det, det gjorde jag hörrni. Ingen kallar mig för oengagerad!