farväl söndermarken

Jag har också gjort det. Bott i en småstad och känner igen mig i Per Gessles låt Småstad. Jag har också promenerat dom tråkiga vägarna kalla vinternätter i bomullsbyxor. Jag har sprungit med folköl i ryggsäcken och varit rädd för dom stora grabbarna. Jag har också haft tristessen innanför tröjan. Hängt på campingen i hopp om att få ragg på nån Maria eller Linda eller Anna. Ni fanns där allihopa, hand i hand eller på pakethållaren. Vi vadar ut till sandgrundet och det ser ut som en reklamfilm för coca cola när ni kommer där med solen i ögonen. Jag har två 16-åriga vänner som är äldre nu men samma. Ni ser ut på samma sätt och ni pratar med samma röst. Mina äldsta vänner. Jag älskar er fortfarande. Jag har också haft bråken och gråten och fyllan och kärleken och hatet och skurit mina armar och kastat bensinbomber. Sprungit med kramp i magen, jagade av nån galning med salthagel. Jag har suttit i ladan och sett dom byta lås, luktat på vattnet i ån och bott i träden längs gångvägen upp till skolan. Gått den långa vägen hem och öppnat dörren sakta för att känna av om det var varmt eller kallt inne. Haft kompisar nära döden och vänner som hamnat på dårhus. Rivit staket och pallat vänners äpplen. Sovit i lekstugan för att kunna gå upp mitt i natten och känna på den svala luften och lyssna på tystnaden. Fått stryk och gett på käften, skjutit sönder och blivit skjuten. Jag behöver inte göra nån film om det här. Filmen finns redan i huvudet. Samma kanal som jag ibland ser dig på. Med barnvagn och häst fast nån annan i huvudrollen. Min film är dessutom bättre. Mer känsla och mer drama. Mer passion och mer längtan. Mer av dig och mer av mig. Mer av oss och massor av saknad.
Jag har material till en bra mycket bättre film eller bok. Jag har bara inte orden jag behöver.
Det finns för få av dom till det.