jag är här

Jag är tydligen helt fel ute. Det är helt fel att vara ute. Det finns ingen infravärme och bara lånefiltar. Ett glas vin till och cigaretterna som ligger på bordet bredvid tidningen som berättar om svartsjuka och första kärleken. Jag har inget mer och behöver heller inget annat än just det. Vin, cigg och psykologi. En vän hade varit bra men just nu är jag ensam. Jag har samma problem som tjugoåringar och inget verkar förändras genom åren.
Kavajmänniskor med glada vänner som hånar uteliggarna när dom gått förbi och jag som känner mig som nån ut uppsökargruppen när jag säger att hon kanske ska skynda sig innan härberget stänger. Hon får en cig som hon bryter sönder med sina skakiga händer. Hon är tretti säger hon. Ser ut som fyrtio. Varit hemlös sen 18 års ålder och jag har varit viljelös samma tid som hon. Jag har råd med vin och hon tigger pengar till en säng för natten. Det är obeskrivligt synd om henne.
Jag kan inte hjälpa till. Jag kan ju knappt hjälpa mig själv.
Och snart kommer hon som jag ska träffa och jag vägrar att lyfta blicken för att se efter. Jag lyfter inte blicken för sånt.
Uteliggaren följer jag däremot med blicken länge. Hon får allafall sovsällskap inatt.