Påbudsskyltar

Tvillinghjärnan sitter brevid i bilen, som vanligt. Nästa bil jag köper ska inte ha något säte där, jag tänker att dom kan montera fast henne direkt i golvet. Blir liksom bättre så. Hur som helst. Vi lär oss vägskyltar och hon pekar och gissar. Varningsskyltarna är det ingen idé man lär henne tänker jag. Men hon vet allafall hur dom ser ut nu för tiden. Historiskt sett har det visat sig att många faktiskt inte lär sig varningsskyltar alls. Andra skyltar som är bra att kunna är påbudsskyltarna. Dom är mina bästa vänner. En påbudsskylt talar liksom om att här, här ska du köra. Här ska du gå. Hitåt är det. Hur bra är inte dom undrar jag. Påbudsskyltarna är som en terapeut. Dom liksom visar vägen på ett sublimt men ändå auktoritärt sätt. Man får fortfarande välja väg men då går det alldeles säkert åt helvete.

Varningsskyltarna är som ens kompisar. Dom står där röda i ansiktet och vevar med armarna och varnar för nästa högersväng eller att om du fortsätter en bit till på den här vägen så faller du snart över kanten. Usla råd som man egentligen borde lyssna på. Men alla vet ju att varningar kommer alltid till när nån har klantat sig över gränsen för normalt och skadat sig allvarligt. Sånt gör aldrig vi. Vi som lyssnar på påbudsskyltarna alltså.