Stackars dumma Harold

Abort eller Annorlunda eller Arg. Arg blir det. För sex år sedan blev jag less på att alltid vara arg på allting. Jag var arg på tjejen, på bilen, på tv’n, på jobbet och på människan med barnvagnen. Arg på precis allt som gick fel och allt som inte gick alls. Ilska spilldes ut till höger och vänster. Alla fick sin dos i form av direkta eller indirekta anfall. Jag såg min framtida version av jag som en sur gammal gubbe som sitter och svär åt folk på bussen eller är urtrist på jobbet. Jag bestämde mig för att jag inte ville bli sån. Jag vägrade att bli en gammal bittersur idiot och beslutade att ta tag i det. Efter en dag på jobbet då jag helt sonika reste mig upp och gick hem utan att säga ett ord så insåg jag att det inte räcker med att bestämma sig för något. Man måste jobba också. Och med sånna saker kan man inte jobba själv, åtminstone inte jag. Så jag bläddrade i katalogen och lyfte luren till första bästa psykolog jag hittade. Inte riktigt första bästa, jag ville att det skulle vara på söder av nån anledning. Nära jobbet var det inte, och heller inte nära hem. Till alla er som tänker ringa någon gång kan jag tala om att dom svarar aldrig på dagtid utan man får sittta som det psykfall man känner sig som och prata in på telesvar sitt ärende. Efter ett par timmar ringde hon tillbaka och ytterligare fyra år senare klev jag ut därifrån med en hoper nya insikter, stålmanteln jag inte skulle få i början och en självkänsla av granit. Energin som jag förut la på att vara arg lägger jag nu för tiden på så många andra saker att det skulle ta mig en timme att skriva ner allt. Jag blir fortfarande arg så klart. Men på rätt saker.