Stackars dumma Harold

Dikter. Jag började skriva massor när jag jag var 14. Svåra dikter om livet och döden och kärlek och hat. Självmord och musik. Hjärta och smärta, you name it. Mina bästisar då, som också är mina bästisar nu, skrev också. Vi bytte dikter med varandra och skrev långa berättelser på papper som vi lämnade till varandra på gömställen hemma hos. Min första diktbok fick jag i julklapp, det var Svensk Dikt och den är min mest bläddrade och lästa bok. Jag har ofta bläddrat i den med mina tjejer och dom som jag varit med längst är dom som jag oftast satt tillsammans i början och läste mina favoritdikter. Jag kan fortfarande recitera många av dom. Några bara startstroferna och vissa har fastnat som hela dikter i minnet. Du har tappat dit ord av Nils Ferlin är en av dom. Jag minns fortfarande hela trots att det var tio år sen jag läste den sist. Jag och bästisen brukar citera den ibland när det kommer ett passande tillfälle. Min bästa dikt, enligt henne, skrev jag under en campingsemester i fjällen när jag var 16 år. Den handlar om att kasta bort saker och att dom aldrig kommer tillbaka. Jag lyssnade mycket på Cure då och den är inspirerad av en låt av dom som jag inte kommer ihåg vad den heter. Jag tror att den ligger på Kiss me Kiss me Kiss me-plattan. Jag köper fortfarande diktböcker och letar efter just den där känslan som jag vill se att andra haft. Mina två senaste köp heter Bästa Dikten och är en samling av faktiskt dom bästa svenska dikterna genom tiderna, det saknas några som finns i Svensk Dikt men det gör inte så mycket. Den andra heter Rapport från mitt hjärta och är en samling dikter och texter skrivna av ungdomar i högstadiet just nu. Det är samma smärta i deras poesi som det var i min från den åldern. Det är väldigt vacker på många sätt att kunna uttrycka sig så tycker jag. Ni som inte läser poesi borde allvarligt ta och börja med det.