Stackars dumma Harold

Hunden, Hästen eller Hårdrock. Hunden blir det. 1996 köpte jag hund. En dobermann blev det efter många om och men. Jag ville egentligen ha en schäffer, egentligen tyckte jag att det skulle vara bättre med ingen hund alls. Min dåvarande tjej var dock väldigt övertygande och till slut så började vi ringa runt till massa hundhem. Vi ville ha en hund, vilken som helst från början så hundhem var en bra start tyckte vi. Sen ville vi veta mer om de olika raserna och ju mer vi pratade med kunnigare folk än oss själva desto mer lutade det mot en renrasig hund. Tillslut blev det en dobbis från skogarna i Hälsingland. Järvsö närmare bestämt. Vi träffade henne första gången på en utställning i Njurunda och hon var bara helt bedårande. Sist kvar att väljas och lite felbyggd enligt rasstandard men helt fantastiskt gullig. Hon kostade allt jag ägde men så här i efterhand var det klart värt det. Vi uppfostrade henne enligt alla konstens regler och böcker och efter vad lärarna på hundskola sa. Det blev väldigt bra faktiskt. Vardagslydnaden var näst intill perfekt men på tävling gick det inte så bra. En av våra lärare sa dock att den hunden är en på miljonen. Nio år gammal fick hon en ful knöl på tassen och vi var tvungen att ta bort henne. Jag bråkade på veterinären om att jag ville ha henne i en vecka extra så till slut skrev dom ut starka värktabletter så hon åtminstone kunde hoppsa sina sista dagar också. Sista veckan delade jag och exet på tiden med hunden och jag skrev dagbok varje dag. Grät gjorde jag med varenda dag. Tur att min syster jobbade på dagarna så jag slapp sitta å böla med huset fullt av folk. Jag vågade knappt somna på nätterna eftersom jag visste att det var en dag närmare slutet nästa gång jag såg henne. Veterinären tände ljus och släckte lamporna medan vi sa hej då. Jag höll henne när hon tog sitt sista andetag och exet bar ut henne genom korridoren till bilen. Vi begravde henne i bästa filten tillsammans med hennes bästa grej, muggen vi hämtade mat med, vid ett par stora stenblock och planterade en tårpil ovanpå graven. Jag tänker på henne jätteofta, mer än jag erkänner för andra. Jag vet ju hur tjatigt folk tycker det är när man babblar på om sitt döda husdjur. Att skaffa hund är allafall det bästa jag nånsin gjort. Nån gång kommer jag att ha en ny. Denna gång kan jag faktiskt tänka mig att ha en blandras. Det är något nynazistiskt över det där med rassnacket och hundar. Även om jag vet att blandraser har sina egenheter som kan vara svåra att förutse jämfört med en rashund.