Springa på tak är nog en av de saker som jag gjort mest i livet. Sammantaget har jag förmodligen spenderat åtminstone en vecka per år med att springa runt på tak överallt i 
Sverige.
Inte för att jag är byggare eller något sådant. Snarare för att jag är kille. Killar gillar ju att ta sig högt upp på olika sätt. -Kolla va högt upp jag är mamma.
Vi klättrar på nästan allt som går att klättra på. Träd, stolar eller tjejer. Ibland klättrar jag på väggarna hemma. Roligast är det att klättra på hus. Fråga vilken kille som helst så kommer han att försöka fasadklättra på närmaste husvägg. En gång sprang jag och en vän i full fart över takåsarna i Sundsvall. Taket var vått av dagg och vi hade inte en tanke på vad som kunde hänt. Nu för tiden kommer den tanken då och då. Idag var jag så upp på taket till mitt jobb och titta vad jag hittade. Jo en stege upp till en liten plattform och därifrån kunde man ta sig vidare till en takplätt lite högre upp. Jag kände mig som när jag var liten igen. Tills jag tittade ner och insåg hur jävla högt uppe jag var. Då kände jag mig ännu mindre.
Vana på vana-effekten
4 dagar sedan
2 kommentarer:
"Snarare för att jag är kille. Killar gillar ju att ta sig högt upp på olika sätt."
Hurru! Sluta genast upp med de där biologistfasonerna innan jag skickar jämställdhetspolisen på dig! Vi har alla ett medborgerligt ansvar, you know.
Det är snarare en effekt av den könsrollsfostran vi fick när vi var små. Till flickor som klättrar i träd säger man "ja va fint att du kom dit upp, kom ner nu". Till killar säger man "oj va långt upp du kom, få hur högt du kan klättra". Jag hävdar att jag är oskyldig till mina djupare könsfostrade beteenden. Allafall de som jag för tillfället inte kan identifiera. Jag kommer naturligtvis inte att göra så med mina barn. Bara med andras.
Skicka en kommentar