jag väntar vid min stockeld

Mitt jobb består många gånger i att vänta. Jag väntar på script som ska gå klart. Jag väntar på att folk ska ringa tillbaka och jag väntar på att andra ska ge mig info jag behöver för att kunna fortsätta.
Just nu väntar jag. Jag är ju så van att vänta så det gör mig inte så mycket. Det ger mig tid till annat. Kolla mail och babbla med folk. Ofta funderar jag på om jag kan utföra jobbet på ett annat sätt. Det är också att jobba tycker jag. Ibland undrar min chef hur lång tid vissa saker tar att utföra rent praktiskt. Många grejer tar ett par minuter bara. Sen undrar han hur vi kan ha så mycket att göra när det bara tar ett par minuter att utföra själva uppgiften.
Jag undrar varför inte själva tankearbetet och väntandet räknas in som jobb också. Är det för att det inte är mätbart på samma sätt som det man kan se. Eller för att det verkar så onödigt, själva väntandet.
Jag tänker på Lille Prinsen när sånt händer. När han träffar mannen som räknar stjärnorna för att det är viktigt att någon vet hur många det är. Och den som förklarar att vuxna inte kan förstå saker om dom inte innehåller siffror. Vuxna frågar bara sånt som kan ge en siffra till svar, säger han. "Hur gammal är du, hur mycket tjänar du, hur länge har du jobbat där".
När jag träffar barn så försöker jag undvika att fråga dom frågorna. Det blir nästan alltid en prestationsfråga när det är siffror i svaren. Det verkar som att vissa förstår bättre när det är siffror med. Det blir lättare att sätta i relation till sina egna siffersvar kanske. Sju år alltså, ja jag har bara jobbat tre år på mitt jobb. Det kan man ju fatta liksom, att det behövs nån slags översättning till sitt eget liv. Men varför görs det nästan alltid med siffror.
Jag tänker att det kanske är lika viktigt att få svar på frågorna som inte genererar en siffra till svar.

Att blogga medan man väntar räknas säkert inte som att jobba, så jag skrev det här hemma igår och mailade mig själv så jag kunde posta det idag. Och ägna min dötid åt att tänka på jobb istället.