luktminnen

Jag har ditt armband idag. Det svarta i läder som du lämnade på mitt golv. Det har fortfarande en svag doft av dig. Inte lika stark som minnet, men nog för att jag kan känna den ibland.
Jag tänker på dig ibland. Oftast inte. På din lukt och ditt leende, hur du gömde ansiktet för solen på morgonen. Dina självklara svar och lika självklara frågor till mig.
Jag tänker på klädhögen i hallen som man fick ta ett sjumilakliv över. På mina cig på balkongen, när jag funderade över hur det skulle gå, vad du tänkte och alla strategier jag hade om att inte prata om det som båda tyckte var ett problem. Jag ville bara vara, inte tänka. Jag undrar hur det går med allt, om du hittat något jobb och om du fortfarande får panik över ditt konto.
Jag tänker på vad jag lärde mig av att vara med dig dom där månaderna under sommaren. Jag tror jag vet nu.
Hoppas att du har det bra allafall. Det har jag. För det mesta.