tack terapi

Igår kändes det jävligt hopplöst. Vännen bokade av lördagsplanerna från flera veckor tillbaka, och backupen orkade inte följa med. Jag tappade all anda och ork för det här loppisprojektet .
Imorse steg jag upp ur sängen klockan halv sju för att åka till loppisen med mitt gamla liv. Själv. Ensam.
En lång stund stod jag i kalsonger i hallen och stirrade tomt och undrade vad fan jag skulle göra. Vad ska det här tjäna till och gud vad jag är ensam ingen vill ha mig ingen tycker om mig jag är värdelös..
Långa tio minuter tills plötsligt. Min topptrimmade självkänsla tog mig i kragen och sa att jag ska jävlar visa dom att jag kan. Det här ska fan inte vinna en gång till. Jag ska visa dig att du kan åka dit den här okristliga tiden.
Slängde så ihop en redig frukost och packade bilen å drog iväg.
Sen satt jag i sex timmar och gäspade och tänkte att fan när jag kommer hem. Då ska jag sova så jag orkar med kvällen.
Väl hemma tänkte jag om igen. Jag städade min lägenhet, lagade köttbullar (hemgjorda) och gick en promenad i finvädret.
Nu ska jag gå på affären och handla lite godis och hyra film för ikväll får jag besök. Som jag bokade alldeles själv.
För jag är inte ensam. Jag har en jätteanvändbar vän som bor i mitt huvud, han bär mitt namn och i famnen en låda fyra år fet jävla terapi som gjort mig till ett energiknippe utan motsvarighet.
För fem år sedan hade jag legat kvar i sängen till tolv för att sedan satt mig framför tv'n och ojjat mig. Som ni andra ofriska.