så här undrar jag

När är tiden värd att investera och när blir tiden en investering.

Alltså. I början så vet man ju inget om den andra. Inget mer än ens undermedvetna snappar upp genom kroppssignaler och subtila intonationer i ord, fraser och beteende. Det undermedvetna spelar en stor roll i vår kommunikation och det är det som gör att vi ofta faller för en viss typ av människor. Själen letar en vän.
Så i början är ju tiden en investering. Man umgås mycket för att se om man klaffar. Är det rätt pusselbit liksom. Man investerar sin tid i en annan människa för att se om dom är något att ha.

Sen går det ett tag och tiden man investerat blir liksom värd något i sig. Det är därför man hör folk som varit ihop länge argumentera tidsargumentet; "det är ju ändå fem år" osv.
Det är som Lenin sa; kvantitet kan vara kvalitet i sig själv. Eventuella svårigheter löser man eftersom själva lösningen blir som utdelning på det man investerat.

Och nu sitter jag här och undrar. Har jag passerat gränsen med min investerade tid?