Klass 9A

Igår laddade jag hem Klass 9A.
Sen satt jag uppe hela natten och sträcktittade på alla avsnitt. Det sista såg jag nyss. Alltså, det kan vara det finaste som gått på svensk TV ever. Fantastiskt alltså. På allvar.
När vuxna ställer upp och tror på unga då knyter det sig i mig. Såklart. Och när Nadja, vars pappa dog när hon var liten, sitter vid sitt köksbord med sin mamma och säger att det inte gör något att dom inte pratar om det, att hon ju inte kände sin pappa och att hon "var ju så liten när han dog..", då måste jag pausa och sjunga en rolig sång högt för mig själv ett tag.

Jag googlar lite och ser dom kritiska rösterna, dom som alltid finns där när det går bra för andra. De som misstror pedagogiken och de som tjatar om ytligheten i projektet.. Alltså jag skiter i om det är djupinlärning eller ytinlärning. Om tjugo tonåringar får bättre självkänsla och efter fyra månader sitter och säger att dom nya lärarna fick oss att tro på oss själva, ja då tycker jag att det är ett lyckat projekt. Det spelar ingen roll att dom kanske har det svårare på gymnasiet än sina andra nya klasskamrater. Om dom inte fått chansen så hade ingen av dom ens gått något av dom nationella programmen idag.

Jag vet inte, men om ni inte redan sett det så. Ja, se det nu. Gör det nu. Ja, ikväll alltså.