Jag svär att jag skulle byta ut de här dragen vilken dag som helst mot vilken annan personlighetsstörning som helst. En dag börjar väldigt bra, jag älskar människor och det finns hopp för en framtid som kommer att ge mig det jag vill ha. Jag får prata och någon pratar tillbaka, en del människor kramas och jag känner igen mig och er från skolan. Teet smakar bra, jag har slutat med kaffe. Jag väntar på att nästa dag ska komma, nästa samtal, nästa dröm som ena dagen när och andra dagen tär. En minut senare ligger mitt huvud i händerna och knäna är det enda som håller upp båda från golvet. Det finns inte ord för olyckan som slagit rot i kroppen och tar över mina tankar sekund för sekund. Den skakar och ingen kan hålla mig stilla. Plötsligt finns inget och ingen där och jag behöver förmodligen inte finnas kvar alls. Jag kan inte hindra kraschen och jag kan inte laga felen.
Jag ser bilder jag inte kan beskriva, som jag aldrig trodde skulle visas i mitt eget huvud. Femton minuter senare har jag papper och penna och gitarren ligger i knät istället. Tänk va kul att göra en egen låt. På engelska kanske. Det ska vara Em och C som jag gillar bäst. Och kanske nåt ackord till för att knyta ihop refrängen. G kanske. Jag skriver ju rätt bra ibland. 100-10-1 var det visst vill jag minnas. Oslagbar och samtidigt en stod av aska som Madelene i En vampyrs bekännelser. Rör mig på fel ställe så rinner jag bort i ett moln av damm. Jag är vacker på håll.
Ilska och glädje, sorg och längtan vid var sin vägg i rummet. Det finns inget i mitten. Bara tomt. Jag ser inget där som kan vara värt att sträva efter. Jämnmod och stillhet lockar mig inte. Jag vill skälva av lycka eller ilska eller sorg. Jag vill längta så starkt så du tror att du aldrig kommer att kunna leverera. Jag vill leva fort och älska så många som möjligt. Jag vill ha mängder av allt och jag vill ha det nu. Allt annat är futtigt i skenet av dessa bilder. Inget annat är värt något om jag inte har det jag drömmer om. Jag nöjer mig inte med grundtryggheten. Inget mellansnack och ingen neutral växel. Jag är gasen och ni andra är bromsen.
Men egentligen vet jag inte vad jag vill. Jag ser att ni andra vet det. Och ni har skaffat det. Eller snarare fått det på vägen, som ett gratiserbjudande på vägen ut. Tack sa apan och gick. Jag tycker att gratisgrejerna ser billiga ut. Jag vill ha det som är längst upp på hyllan. Det som kostar allt jag har. Det bara måste vara värt det. När jag var fem dödade jag mig inte, men nån annan gjorde det. Tog bort den som skulle funnits här nu och hållt i mitt huvud, fast upprätt. Men jag tycker inte att det är orealistiska drömmar. Jag lägger inte ner mer tid än jag har i projekt som aldrig kan avslutas. Det är nån annan som gör det. Nån som inte är den som jag skulle vara om saker varit annorlunda. Men samtidigt ligger dom där. Jag når dom igen och äntligen kan jag börja om på samma nystan. Drömmarna. Fan ta dom. Pendeln som är mina tankar som tas över av känslorna som en tsunami. Jag försöker styra dom och ibland går det. Oftast inte. Prata inte med mig om det här. Läs inte texten en gång till. Gå och gör något annat. Jag är inte så här jämt. Ibland liknar jag er andra.
Det kanske är som B sa.
Sätt inte på mig. Stäng av mig.
1 kommentar:
Du är vacker älskling. Du kan brinna med mig och när du slocknar kan jag tända dig igen.
Skicka en kommentar