vem är du vem är jag vem är du

Vart kommer alla människor ifrån egentligen.
Dom som sitter framför en i tunnelbanan eller vid bordet bredvid på restaurangen. Dom ser så olika ut och har så konstiga kläder. En man på pendeln ser så där oproportioneligt stor ut i alla kroppsdelar och har kläder som en mördare skulle kunna ha. Beige bomullsbyxor, en blå rock och jättestora röda skor, jättestora alltså vi snackar storlek 52 här. Och den gamla kvinnan med krumrygg och för mycket packning. Antingen är hon en förklädd uteliggare eller så har hon varit ute och rest. Flickan framför mig läser min boktitel och jag gillar det. Hon tänker saker om den och sen om mig. Vad den handlar om och vart har jag fått den ifrån. Ett barn ler åt mig och jag ler tillbaka. Alla trängs med alla och jag bara undrar. Var kommer ni ifrån, ni alla. Var är ni på väg och vad tänker ni om oss andra som sitter här. Jag kommer aldrig att få veta en tusendel av det. Vi är en flyktig grupp som aldrig kommer att säga hej. Vi diffunderar i pendelvagnarna och om något skulle hända så kommer vi säkert att titta på varandra i nån slags tillfällig förståelse eller samförstånd. Jag tycker att ni är konstiga och fantastiska. Ni finns samtidigt som mig och vi kommer aldrig att lära känna varandra. Ni är många och jag är bara en. Ni är annorlunda och jag är väldigt egen. Kanske äv vi till och med unika.
Min favoritförfattare Peter Nilson sa en gång att människor är på inget sätt unika varelser. Det finns andra levande på jorden som är betydligt unikare eftersom dom är så få i antal. Men jag vet inte. Kollibrier må vara få i antal men dom ser likadana ut för mig. Ni ser olika ut. Det är bara mina vänner som känner mig. Knappt ni faktiskt. Vi är unika i att vi bara känner oss själva bäst. Kanske är det så, jag vet inte. Men jag slutar aldrig att fascineras av er andra. Eller att vi är här samtidigt.
Ni och jag.