women; the fuck-ups, looters and destroyers (som först hette Kulturkofta)

Jag tog på mig mina hornbågade kulturbrillor idag och bokade biljetter till Medealand på dramaten. Jag gillar Sara Stridsberg trots att jag bara sett en pjäs av henne förut. Var och kollade på "Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika". Som alltså handlar om Valerie Solanas, ni vet hon som skrev SCUM-manifestet, blev but-raped av sin pappa och sedan gick och sköt Andy Warhol och några till (ja inte i den ordningen dårå men ni kanske kan gissa vad som kom först).

Jag är nog den enda i min bekantskapskrets, undantaget psykologen som läst allt som går att läsa, som faktiskt har läst hela manifestet. För att bespara er andra illiterata lite TV-tid så kan jag säga att det är en dyngblöt orgie i bespottande av män där den patrialkala maktordningen drast till sin spets för att sedan raseras och ersättas av nya, om än radikala och kontroversiella, rätt konkreta regler, för hur männen ska inordnas i leden och hur kvinnorna ska styra världen. Med en iskall spjutspets av illa dolt hat pekar hon ut männens svagheter och hur dom yttrar sig i världen. Det är mycket Freud och anknytingsteori i manifestet, förmodligen för att Valerie studerade psykologi på universitetet i många år.
SCUM-manifestet har sina poänger, om än aggressiva sådana. Valerie menar till exempel att om huvudparten av kvinnorna var SCUM, skulle de lätt kunna ta makten över sitt land bara genom att dra sig tillbaka från yrkeslivet och därigenom paralysera landet. Paradoxalt nog är detta tvärtemot vad den feministiska kampen idag strävar efter.
Tyvärr verkar hon också, i nära paritet med den kommunistiska paradoxen om ägande, vilja se sitt eget kön som det styrande i samhället;
"In a sane society the male would trot along obediently after the female. The male is docile and easily led, easily subjected to the domination of any female who cares to dominate him."

Valerie tillbringade mestadelen av sitt liv på olika mentalsjukhus efter pistoldådet mot Warhol och hans medarbetare. Hon dog som en fattig prostituerad knarkare (pleonasm?) på ett loppigt hotell i utkanterna av San Francisco.

Hursom.. Jag gillar SCUM på ett sätt. Och jag tror på den här pjäsen av Sara. Och nu har jag två biljetter dårå.. Men bara ingen att gå med.
Jag hoppas att det kommer någon och anmäler sig frivilligt dock. Helst innan den fjärde mars dårå.