teater är på riktigt

"kärlek är inget tillstånd, det är en serie av händelser"

Och jag vill att livet ska vara som på teater. Där allt liksom blir större och mer levande än annars.

"jag är bara rädd för de som älskar mig, en främling kan inte skada mig"

Nu måste jag hitta nästa pjäs som kan ta tag i mig och liksom skicka dom där rysningarna genom kroppen. För när Noomi Rapace skriker ut i luften i ilska och sedan sjunker ner på stolen och gråter över sitt miserabla öde och sin förlorade kärlek, då är det fan på riktigt. Hon är precis som jag där i stolen. En annan stol och min publik var bara en person. Men jag minns när jag ser henne, hur det var att vara kär. Och, ja, borderline också dårå.