way back in 83

1983 flyttade jag till småhålan. Jag var 11 år och fick veckopeng som jag använde till att köpa sura godisar på kiosken uppe i backen. Det var en sån kiosk där man fick säga "smågodis för tio kronor". Och sen peka och förklara "två såna, en sån, nä två, och fem såna".
När jag var tolv fick jag min första kassettbandspelare och jag började samla på vinylskivor trots att jag inte hade någon skivspelare. Jag och min morbror gick tillsammans till kiosken och han köpte godis för säkert trettio kronor och vi andra tittade på varandra och fantiserade om hur mycket pengar det egentligen fanns i hans plånbok. Tänk att man kunde köpa så mycket godis, bara man hade ett jobb.


När jag var 13 kom Howard Jones och jag bestämde mig för att jag skulle bli syntare. Jag läste på i OKEJ om hur man gjorde, sen sa jag till min mamma att nu fick hon inte ge mig några andra kläder än svarta. Sen blandade jag starkt sockervatten (syntare hade inte råd med köpehårspray) i sprayflaskor och använde till att skapa min syntfrisyr.
Howard. Han som jag avgudade i flera år. Jag kan fortfarande nästan alla texter och jag gillar fortfarande dom där syntställningarna som var uppställda. Jag sa på skolan att jag skulle ha hans frisyr men eftersom vi bara hade en frisör på byn så blev det liksom samma frisyr som alla andra när man var iväg.
Ett par år senare såg jag ut som Robert Smith istället och det blev ju ganska bra det med.


Jag och Bellen skolkade från friluftsdagen och åkte i smyg till stan och köpte Boys don't cry-skivan. Sen åkte vi hem till mig och smyglånade mammas skivspelare och satt och lyssnade. Vi sa till varandra att det här, det var det tyngsta som någonsin gjorts i musikväg, och veckan efter gick vi till skolan med spretigt hår, svarta kläder, utsmetat läppstift och kajal runt ögonen. Kajal hade jag bara ett par gånger för varje gång fick jag spö av den feta killen i åttan.
Något år senare när jag lyssnat på Pornography-skivan så insåg jag dock hur fel vi haft i vårt betyg till Boys-skivan. Jag fick också mitt första "jag är så olycklig-brev" av min granne Mia och träffade min numera äldsta vän som inledde vår vänskap med att plantera en femkilos hantel i min panna.


Nu tillhör jag väl dom som undrar vart Howard tog vägen och de som tycker att The Cure inte gjort något bra sedan Disintegration.
Iband kan man lyckligtvis bläddra tillbaka tiden lite.