åh tiden. tiden

När man tänker på tiden så händer det att man känner sig liksom panikslagen och ledsen på samma gång. Den är ju så kort, tiden. Och nu har hälften gått och man kan inte stanna den eller liksom vända på timglaset heller.
Och skräcken man känner när man tänker på sitt ofödda barn och att man fattar att när barnet liksom finns på riktigt och har egna skor och en jacka på hängaren i hallen och när dom kryper upp i ens knä och somnar, det är då den riktiga skräcken kommer. För tänk om barnet dör. Alltså inga lära-gå hjälmar eller eluttagsskydd i världen kan ju hjälpa mot sjukdomar och bilar på fel sida vägen.

Skräcken att förlora sitt barn. Alltså redan.