Efter fyra månader så finns det fortfarande inte så många ord som jag behöver för att formulera hur mycket jag älskar dig.
Det är som att verkligheten är där ute och vi är här inne. Overkligheten och saknaden av ord som beskriver är påtaglig när jag sitter brevid dig i sängen och du sover helt lugnt. Jag kan hålla din hand med bara ett finger och hela du får plats på min underarm.
Du är så liten så liten och så mjuk och sprattlig när du är vaken. Du skrattar och slänger med dina ben och armar och vi säger att tänk att du är vårt alldeles egna barn.
Det är så konstigt att du inte fanns förut. Och nu finns du här med oss. Det är stor skillnad på att se gravidmagen och att faktiskt bära sitt barn i sina egna armar. Det är konstigt att allt egentligen ibland känns helt som vanligt. Jag diskar och vi kollar på teve, och plötsligt så hör jag dig i sovrummet eller från lekmattan på golvet och då kommer den igen. Den underliga känslan av underligt, på ett konstigt och annorlunda sätt.
Iband tittar du på mig med dina stora blåa ögon och plötsligt spricker hela ditt ansikte upp i världens största leende.
Det är då hela jag liksom faller sönder och blir starkare på samma gång. Det är då jag liksom inser hur mycket jag vill ta hand om dig. Min fina fina bäbis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar