Barn. Bäbis. Elliboll

Elliot. Så heter hon. Men vi säger nästan alltid bäbisen om henne. Eller Bollen. Eller Jotten, Jottli, Jottenboll, Elliboll, Jott och alla varianter som går att göra på hennes namn. Jag hoppas hon gillar sitt namn när hon blir äldre.

Hon är sex månader och helt makalöst fin. Härom dagen låg hon i mitt knä och vi tittade på varandra i flera minuter. Jag kan inte låta bli att le och när hon ser det så ler hon. Större och större blir hennes leende och tillslut kommer det ett skratt liksom från hela hennes kropp. Ner från hennes mage där det liksom började, tills hennes ansikte spricker upp i världens gladaste flin och hon liksom andas sitt skratt, ett långt och djupt aaaaaiiiiiiiihhhhhhhhh som är det finaste man kan få höra.
Och ibland gråter hon. Det är den ledsnaste gråt man kan höra och när det kommer så vill man bara liksom hålla i henne och skydda mot allt ont som finns och jag tycker så synd om henne, att hon måste bli så ledsen.

Men mest är hon glad. Hon skrattar massor och ler nästan hela tiden. Ibland ser hon så förvånad ut så att man undrar vad som händer i hennes huvud.

Och det finns liksom inga känslor för sånt här. Det är liksom kär, fast på ett helt annat plan, och jag undrar hur jag ska kunna formulera det för mig själv. För hur mycket kan man egentligen älska sitt barn.

Ibland när jag håller henne så liksom borrar hon ner sitt ansikte i mig och sen lägger hon sig till rätta och liksom bara är.

Det här med bäbis. Alltså, det är som att ha alla söta hundvalpar och kattungar och allt som är mysigt och gulligt på samma gång. I ett.