text och musik

Jag är text. Så är det bara. Några är melodin som Alphaville sa en gång. Some are the beat. Men jag är texten. I låtar så är det texten jag gillar bäst. Det finns inget störigare än låtar som har massa långa musikaliska utsvävningar med gitarrer eller trummor eller annat skit som drar ut på tiden. Jag vill höra texten. Jag spolar förbi Kents (ja jag gillar Kent era jävlar) långa musikaliska jidder för det är texten som är the shit. Försökte lyssna på klassiskt ett tag men det gick ju inte, det är som att försöka vara med blondiner, det går inte i längden. Det är väldigt vacker till och från men det är brunetterna som är dom snyggaste. Jarre.. nope, inte han heller. Winnerbäck, Sisters of Mercy eller Counting Crows.. vilka som helst som skriver texter jag kan förstå eller känna mig in i går hem hos mig. Andra gillar melodin. Dom är inte kloka tänker jag. Det finns inte så mycket att säga om dom mer än att dom har fel. Melodin är bara till för att man ska kunna nynna med. Texten kan nästan alltid stå för sig själv. Som en bra dikt eller bok. Det är texten som säger något om artisten. Det är texten som tar mig med storm, som får mig att skratta eller bli ledsen eller arg. Många gånger ler jag åt fyndigheter eller att jag äntligen förstår vad dom menade. Idag fattade jag t ex varför Soma med Smashing Pumpkins heter så.. Så klart är både text och musik viktigt för en låt, men det är texten som avgör om den är bra eller inte. Jag vill gärna bara omge mig med människor som lyssnar på texten. Det är oftast dom så går att prata med på riktigt.
Och så klart ska dom vara mörkhåriga.


(Soma är en muskelavslappnande smärtlindrare)