nytt nånting, tack

Sedan jag gjorde slut med mitt jobb på bredbandsleverantören så har jag haft tre andra jobb på mindre än två år.
Det känns relevant för mig att dra paralleller mellan jobb och förhållanden. Nästan alla mina förhållanden har varit långa sådana. De korta har även de varit runt tre-fyra månader. Faktum är att mina förhållanden i tid nästan alltdi har följt mina förhållanden i tid.
Mitt sista förhållande varade i nästan nio år. Jag jobbade på bredbandsleverantören i nästan nio år.
Det finns andra exempel också. I hemstaden hade jag ett jobb i nio månader. Ganska precis lika länge som ett förhållande som gick parallellt.
Nu har jag haft tre korta jobb och inga förhållanden. Jag känner mig rotlös och lämnad. I vissa jobbsituationer hör jag mig själv jämföra med hur vi gjorde på bredbandsleverantören. Samtidigt tänker jag att man SKA inte jämföra jobb med varandra. Jag hör mig själv säga; när jag jobbade där så..
Jag saknar mitt gamla jobb. Ibland önskar jag att jag aldrig sagt upp mig. På samma sätt har jag resonerat med gamla förhållanden.
Nu är jag inne i den där rastlösa känslan igen. Jag har sökt ett jobb som jag har goda chanser att få.
Jag väger för- och nackdelar med det nya vs befintliga jobbet. Det är formella och rationella argument. Ibland undrar varför jag ens sökte.
Jag hör min kompis säga att jag ska välja det som känns känslomässigt bäst. Vi är så hon och jag. Väljer efter hjärtat, inte hjärnan. Även om den har rösträtt så är det hjärtat som har vetot.

Jag frågar mig själv varför jag ska ta det nya jobbet om jag får det. Varför kan jag inte stanna kvar här. Det är egentligen lika osäkert vart man än är. Hur länge ska jag hålla på och byta jobb. Det kan jag faktiskt inte göra så många gånger till.

Kanske är det samma problem som de flesta som går i PDT. Vi är ensamma. Både hemma och på jobbet.