livsuppdatering. typ

Mitt nya jobb är superbra.
Ni vet när man ska kolla på en ny lägenhet och man kommer in och bara känner direkt att det här, det är där man vill bo. Så är mitt nyaste jobb. Jag har ett fint skrivbord med massa datorer och skärmar. Jag har en bokhylla och ett alldeles eget kassaskåp. Det finns massor av folk som kommer och säger hej. Precis utanför jobbet, till höger, är en stor hage med massa fina hästar som betar. Det är stall och träd och åkrar hela vägen till bussen vid stora vägen. Jag går till och från bussen där varje dag för att det är så fint. Det luktar stall och det blåser i mitt ansikte. Till vintern ska jag ha den där mysiga jackan jag sett, den med många fickor, på mig när jag promenerar. Den har massa grejer som dinglar och det är ett snyggt liksom skärp på den som skramlar.
När jag var liten så var jag med min mamma och handlade. Vi skulle köpa en jacka. Hon bestämde alltid vad jag skulle ha och det var inte sällan jag åkte hem lagom besviken. Den här gången, som jag minns bäst, provade hon en på mig och frågade vad jag tyckte. Jag chansade och sa att jag inte gillade den så bra. Hon undrade vad jag gillade för jackor och jag svarade att jag gillar när det skramlar lite.
Vi åkte hem med en jacka som skramlade.

Det tråkigaste, som också i viss mån är det roligaste med mitt jobb, är att jag inte kan berätta för mina vänner om alla roliga häftiga saker. Det är liksom hemligt.

Flickor kommer och flickor går. De jag ser som, i nån administrativ mening, aspiranter, de är liksom inte.. där. Jag vet att jag inte kommer att välja någon sådan, hellre dör jag ensam än nöjer mig, men tanken slår mig varje gång allafall. Hon kanske. Hon då. Den här då.
Just nu tänker jag som mest på en som liksom kommer och går. Jag tröttnar och vaknar om vart annat.
För tillfället kan oraklet i The Matrix sammanfatta mina tankar om henne som bäst;

-Sorry, kid. You got the gift, but it looks like you're waiting for something.