never mind the breakfast

Det är ett stort problem för mig det här med frukost. Jag kan ju det är rabblet om att det är dagens viktigaste mål osv. Men jag förstår det inte så pass bra att jag kan få mig själv att äta frukost regelbundet. Det slutar alltid med en grand plan och att jag går på affären med korgen överfull med fullkornsbröd, ägg och en massa nötter i olika former. Sen går jag hem och radar upp livsmedlen stolt i hyllan. Jag hackar nötter och blandar en GI-korrekt musli i en glasburk. Juice och nyttigt smör i kylen. Sen kliver jag upp nästa morgon och tittar i kylen och konstaterar att det inte finns något att äta. Eller att jag inte har tid eftersom jag har sovit för länge. Jag prioriterar nästan alltid sömn på morgonen över allt annat. Utom på helgerna. Fast då äter jag heller ingen frukost för grejerna har blivit för gamla. Alla mina matvaror blir för gamla redan efter ett par dagar i kylen eller skåpet. Det är ett inbill som jag har börjat tro på. Jag ser ju bäst-före märkningen, men alltså luktar det inte lite knepigt ändå. Så jag kastar min nyinköpta frukost, alternativt så vågar jag inte röra den och så efter ett par månader hittar jag nya livsformer och medicinbaser längs in i kylen. Jag behöver någon slags människotorrfoder som jag kan ha i en säck i garderoben. Alternativt behöver jag hjälp att bli av med den här åkomman.

jag ska aldrig dö

Jag uppför mig inte åldersadekvat alls faktiskt. Igår när jag kom hem så laddade jag diskbänken med två halvliters Mariestads och en hel grillad kyckling. Gick med mössan på inomhus med min fina fina Ramones t-shirt på och åt en påse för gamla chips till efterrätt. Och glass med chokladsås. Sen kedjerökte jag. Inne. Fast jag vuxet nog monterade infravärmare på balkongen för tre dagar sedan. Spelade gitarr liggandes i soffan medan jag hade tv'n som bakgrundsbild. Jag övade inte på dom låtar som jag har i läxa, istället hittade jag på egna låtar och tjoade Yeah Yeah Yeah i otakt med skithöga barréackord. Gick och la mig full med kläderna på klockan två.
Idag vaknade jag som vanligt, duschade, ställde en skål med ättika på bordet mot röklukten och åkte till mitt jobb. Nu sitter jag här och är vuxen igen.
Med mössan på. Inomhus. Ciggen tog jag med mig också. Och på lunchen ska jag äta en hamburgre. Jag kanske behöver nån slags hjälp med det här med vuxenlivet tänker jag nu. Yo!

kär i låtar

Jag blev fan kär i låten. Jag kan inte sluta lyssna på den. Den..alltså, jag bara måste höra den hela tiden. Det är som att vara kär. Jag vill inte gå så långt som att ligga med låten men det är fan inte långt ifrån det nu alltså. Det känns som att min kärlek är besvarad för varje gång jag klickar på play så spelas den upp för mig igen. Lika perfekt bra som förra gången. Och gången före det. Och före det. Eller jo. Jag vill ligga med låten också.. Kanske den kan komma hem till mig och krypa ner under en filt i soffan. Med popcorn och allt. Det blir vi två mot världen. Jag och låten. Jag ställer in min date ikväll och åker hem och lyssnar på låten istället. Jag har nog förtjänat det.
Och B, det är bäst för dig att du gillar den med för jag ska snart montera in skivan i bilen. Och du vet vad det betyder.

Soko - I'll kill her
Uploaded by Rkst

samtidigt på myspace

"perpotator has 0 friends."

I must disagree. Jag har faktiskt en!

lunchdate med ensamheten. eller självet

Jag var tvungen att ha lunch ensam idag. Eller själv kanske det heter. Jag har aldrig lärt mig skillnaden på dom där. Hursom satte jag mig på en bänk på vad som ska vara Stockholms vackraste torg. Själv (ensam) anser jag att det är något av en överdrift. Mosebacke torg, eller vad det nu kan kallas, är inte vackert. Inte nån av stenplattorna och inte ens den obligatoriska fontänen som gapar tom just nu. Faktum är att torg sällan är vackra. Möjligen stora eller små. Det här är ett småtorg. Jag tappade tråden till den här blogtexten i andra meningen upptäckte jag nu. Jo.. jag tänkte att jag skulle testa ett internskämt på ett par som satt längre bort så jag gick dit och sa -Hej, jo jag tänkte börja röka, skulle jag kunna få en cigg? Och när jag sen fick en cigg så tackade jag fint med orden -Åh tack, jag hoppas det är cancer. Dom skrattade cyniskt och jag gick stolt tillbaka till jobbet. Jag borde bli komiker istället.

I'll keel 'er

Det här är det bästa som jag kan spela på datan just nu. Jag är tillbaka där jag alltid hamnar när jag haft en manisk hip hop-period. Gitarr och finstämd sång. Jag kan inte bestämma mig för vilken låt som jag gillar bäst så jag spelar alla låtar om och om igen så mina mäniskor tittar snett på mig. Det är min nya grej för att ha lite roligt på jobbet. Jag försöker spela musik som får dom att ta på sig sina hörlurar. Eftersom jag har bäst högtalare, av dom få som har det, så har jag musikmakten i lokalen. Dessutom har jag släppt lös min dobermann i rummet ett par gånger så ingen vågar säga till mig. Om jag höjer till mitt högsta vågade på volymen, då hör dom ända bort på andra sidan rummet.
Om jag spelar Garmarna så är det som att färdas tillbaka till köket nån vinterkväll på mossvägen 1988. Maan, jag kan känna dom kylda blickarna.

Jag gillar också denna fransyska. Kan någon tala om vad hon sjunger. Jag slår vad om att det är så fint som det låter. Jag kan lära mig "Ce n'est pas" på gitarr. Fast jag behöver nån som kan sjunga den fina franska texten med.
Ikväll ska jag säga till min gitarrlärare att visa mig hur man blir en gitarrstjärna. Kan väl inte vara så svårt ju.
I'll keel him om han inte gör det.

få, färre, färst

Jag har varit helt uppsnärjd i energikrävande jobb hela dagen. Bjudlurre på solig skärgårdsö med skogspromenad till efterrätten på vårverandan mot vattnet. En mjuk havsbris i ansiktet till kaffet.
Ibland känns det nästan som att jag jobbar i reklambranschen.

Theme song

Jag gillar min nya idé att sätta bakgrundsmusik till mina små texter. Dom liksom sätter moduset när man läser. Det modus jag var i när jag skrev. Det kanske blir fler av det slaget. Vilken tur att jag har 6690 låtar på min disk att välja på. Till de två sinneslägen som jag har. Eller tre kanske det är. På eller av. Eller det dödstråkiga mesiga mellanläget som infinner sig vissa dagar.

Jag tänker att bakgrundsmusiken kräver att man är en fungerande affektiv resonanslåda.

men jag veeet inte

Det finns en bakgrundslåt till den här texten. Den hittar man här




Vad ska du göra i sommar är det nya vad gjorde du i julas. Och som vanligt vet jag inte. Alla med minsta lilla koll och självrespekt har en almanacka och står upp som värsta Damien Thorn och rabblar resmål, datum och klockslag. Jag gapar stumt och hjärnan jobbar på med förra årets events för att hitta något att återanvända. -Det blir väl Gotland, stammar jag fram lite osäkert. Vi åker ju alltid dit på sommaren. Jag är som en riktigt 23-årig stockholmare och drar till Gotland under Stockholmsveckorna (nä det finns inte bara en..). Fast i år har jag två val. Antingen hyr jag och Bästisen en stuga längs kusten. Jag tänker Gothem eller Slite kanske, fast där är det så mycket tuorista. Kanske hittar vi något i dom södra delarna. På Sudret. Där är det finast. Och inte så många tuorista heller. Vi ska skriva en pjäs som bara måste skrivas. Jag tänker arketypen av författarstugan vid havet, som i Ulf Lundells Tårpilen. Med grå stickad tröja och träväggar, öppen spis och skrivmaskiner. Fast det blir väl datorn gissar jag. Kamera och massor av vin. Det kommer att bli väldigt bra. I fantasin kan jag se mig redan nu. Hunden springer längs stranden. Jag har keps och semesterröker på bryggan i soluppgången. Riktiga Marlborous den här gången.

Eller så blir det en lägenhet i Visby. Mitt i smeten. Mitt bland alla Stockholmare. Nästan som vi brukar. Det förvirrade gänget liksom. Det brukar dessutom inte bli helt tråkigt. Bara jag slipper Gutekällaren och att jag får göra en sväng till Ekeby och A's förälder. Alla borde få vara där en vecka under högsommaren. Det finns en plats till på jorden som går att jämföra. Hästar som travar omkring på nätterna och en jättelik vajande rågåker där A brukar göra Gladiatorscenen varje år. Landsvägen där alla som åker förbi hejar på oss när vi sitter och drickar kaffe i trädgården. Kanske bygger vi ett hus till eller lagar en bil. Jagar dom där korkade ankorna som alltid smiter. Och katter överallt. Jag gillar att vara på Gotland på sommaren helt enkelt. Och jag hoppas att jag kan åka dit i sommar med. Och inte ensam då helst.

I have a dream

Inatt kom jag på det. Jag behöver ingen tjej. Bara jag kan komma på hur man knäpper igång dom dära sexdrömmarna som dyker upp ibland så blir det nog bra det här tillslut.

ä patron hemma

Idag har jag tänkt om angående pratgrejen. Jag tänker att jag visst är bra på det, för det mesta. Och att vara kung i dom blindas rike faktiskt inte är så himla dumt. Så är det ju för alla faktiskt. Just nu undrar jag mest vem som kom på det där uttrycket. Säker nån av dom som kände sig patroniserade av nån enögd en.

ingen orsak. ingen alls faktiskt

Ibland känner jag mig om världens sämsta kompis. Som en riktigt usel vän. Jag är bra på många saker har jag märkt. Jag ställer upp när nån ska skjutsas eller om någon behöver flytthjälp. Jag är bra på att komma med musiktips eller låna bort pengar när jag har. Jag kan dom praktiska sakerna som människor behöver hjälp med. Men när någon vill prata då är jag usel. Jag är bra med dom som är sämre än mig så klart. Det är väl alla. I de blindas rike och det där. Med dom praktiska sakerna vet jag att jag är bättre än många. Jag har flyttat tillräckligt många gånger så jag vet dom praktiska sakerna med flyttbilen eller besticken eller kläderna. Jag har lånat pengar av andra så många gånger så att jag vet varför man kan behöva låna ibland, och att man inte vill ha någon föreläsning eller behöva ursäkta sig. Jag vet vad ni gillar för kaffe och jag vet när det är dags att gå hem från en fest som håller på att bli sen. Men pratet när det gäller. Trots mängder av terapitimmar. Jag börjar tro att dom bästa effekterna inte hamnade på det området. Jag känner mig som en pryoelev. En outbildad på ett för kvalificerat jobb. Och det gör mig ledsen. Så ledsen att jag gråter nu.
Förlåt för att jag inte kan. Jag är sämre än du på det där.

In the hall of the mountain king

Jag har äntligen fått en plats på min efterlängtade gitarrkurs. Eller fått och fått, jag smög mig in via vänner. Precis som man ska göra för att få som man vill alltså. Lägereldsgitarr heter kursen och är lika kul som den låter. Sista gången ska vi grilla korv på taket till kurslokalen och spela låtar och sjunga tillsammans. Typiskt kul. Vår första låt att öva på var lika överraskande som rolig den med. I Bergakungens Sal av Grieg. Hur kul som helst. Synd att min arm är helt smashad efter mc-krashen, annars kunde jag faktiskt ha avslutat det här projektet. Det är faktiskt inte alltid mitt fel att jag inte avslutar saker.

tömd

Jag blev helt tömd på text efter det där projektet. Lägger upp en bild istället.

Överdrivet. Jag överdriver nästan allt jag gör. Jag startar stora projekt, och små. Men alltid så överdriver jag någon del av dom. Mitt stora fotoprojekt i början av 90-talet. Jag köpte kamera och objektiv för flera tusen. Filtersatser och vidvinkel. Telezoom och fasta objektiv. Jag läste bok efter bok och köpte fotopapper, det bästa så klart, och vätskor. Jag köpte till och med en framkallningsapparat, utifall att jag skulle få ett eget labb någon gång. Fotade upp tio rullar på en vecka, lätt som en plätt. Lånade kfum's fotolabb i källaren i ett hus i Sundsvall och framkallade till tre på natten. Astronomiprojektet som slutade med att jag köpte ett skitstort teleskop för tiotusentals kronor.

För den som vill finns det ett antal historier till att höra muntligen. Jag kan omöjligt skriva ner alla här. Gemensamt för alla projekt är dock en sak. Jag har lärt mig väldigt mycket om massa olika saker. Min kunskapsbas är bred nog att användas såväl i akademikerkretsar som i konstvärlden eller med skogshuggare och fiskare. Samma hände med det här projektet. Jag började skissa på hur det skulle se ut i huvudet. Fota bilder att illustrera orden eller historierna. Kanske skulle jag skriva tre eller fyra ord på varje bokstav bara för att få med allt. Jag kollade runt på wikipedia vad jag skulle kunna fylla ut dom svåraste med. Med åren har jag lärt mig att det är viktigt med ramar för projekt. Min ram fick bli; en bokstav - ett ord. Att skriva det här har gett mig en större inblick i vem jag är än vad jag trodde från början. Tvivlare fanns runt mig som vis av min historia visste att jag nästan aldrig avslutar något. Jag avslutade det här. Inom ramarna också. Jag tror att jag kan känna mig nöjd nu. Utan att överdriva.

Äppleträd. På alla ställen jag bott så har jag och mina kompisar pallat äpplen. Från att jag var väldigt liten till nu. I Stöde fanns det en massa olika sorter. Vinteräpplen som var min favorit, kylda av senhöstkvällens kalla dagg. Glasäpplen som blir så där stora och nästan genomskinliga om man håller dom mot solen. Astrakan och dom där små sena höstäpplena som är strimmigt röda i köttet, jag kommer inte ihåg vad dom heter, syrliga och väldigt ovanliga. Min mamma har alltid uppmuntrat att palla äpplen och dom som blev över lämnade vi på diskbänken hemma. Mamma gjorde äpplekaka av dom och jag inbillar mig fortfarande att den godaste äpplekakan får man av pallade äpplen. Jag tycker inte att det är att stjäla. Jag vet inte varför men det är något spännande med det där. Man går och rekar lite, smyger in och försöker hämta så många fina som möjligt och sen springer man fort därifrån. Vi lämnade ett spår av äppleskrutt efter oss varän vi gick i sensommaren. Ibland kom ägaren ut på bron med bössan laddad med salthagel. I Stöde ryktade det att en blivit träffad en gång men jag vet inte. Det kan få vara sant i mitt minne. Jag pallar fortfarande. Ofta ensam eftersom folk nu för tiden tycker att det är barnsligt att palla. Jag gör den godaste äpplekaka av frukten jag bär hem och vid köksbordet saknar jag mammas äpplekaka. Min smakar aldrig så där god med mjölk som hennes gjorde. Då när jag var barn.

som i åldrande. ”-Vi kommer inte att kunna göra nånting med nån som helst känsla i kroppen mer. Inte ens nya saker. Det är för att vi är 30 år. Sätt upp det på bokstaven å. Som i åldrande.” Så sa hon. Jag tyckte att det lät väldigt bra på något knepigt sätt. Det är kanske sant också. Jag kan inte se många saker framför mig som skulle framkalla någon ny fantastisk känsla. Möjligen få barn eller se nån av mina bästa vänner dö. I övrigt så tror jag inte att livet har mer att erbjuda vad beträffar nyheter på känslofronten. Det betyder också något annat. Att min bästa tid kanske har varit. Att allt fantastiskt som jag kunde få vara med om redan skett. Jag vill inte tro att det är så. För jag tillbringade en hel sommar på Gröna Lund. Och jag åkte fritt fall. Varje dag, flera gånger om dagen. Vecka ut och vecka in. En hel säsong, och det spelade ingen roll. Jag har fortfarande den där känslan av skräckblandad förtjusning när jag sitter där längst upp. Jag vet att det finns mer av det. Att mer av det som kommer att ge mig magont på det där lite roliga sättet finns att uppleva. Jag vägrar tro något annat. På den punkten är jag mindre bitter än vad jag säger ibland. Jag hoppas fortfarande på att hitta nån att älska och som älskar tillbaka. Om inte annat så ska jag allafall försöka. Jag tänker aldrig aldrig sluta spela. Jag går all-in resten av mitt liv, även fast det ibland känns som att jag inte har några marker kvar.

Zippo. Jag fyllde 18 år och vi satt på Norrlandskällaren i centrala Sundsvall. Stans bästa pizza och det absolut bästa pizzasalladen väntade och jag fick presenter. Eftersom det var en biggie att fylla år då så hade så klart alla kommit. En del med och en del utan present. B var där som alltid. Anders och Fredrik med. Kalle, Hellsing och många fler. Som rökare kan man förstå grejen med tändare. För ickerökare måste det kanske förklaras. En tändare är inte alltid bara något att sätta fyr på ciggen med. Tändaren är en del av ens rökning. En del av ens rökarimage. Ju coolare tändare desto mer status bland rökarna. Många körde med Cricket i bästa fall, klickar aldrig, eller Bic i sämsta fall. Bic är lite så där som volvo, man kan lita på den men det är inget man slänger pengar på om det finns något bättre för samma peng. Hur som helst så fick jag mitt paket av B. Ett litet kvadratiskt. Inuti låg en svart låda som när jag öppnade den blottade den snyggaste tändaren av alla. Zippo. En silverfärgad tändare med mitt namn ingraverat. En äkta zippo. Jag vet var den var köpt eftersom det bara fanns ett ställe som hade dom i Sundsvall. Jag visste också vad den kostade. Och med gravering så var det här den finaste present jag någonsin fått. På 18 år toppade ingen den. Zippo är tändarnas Rolls Royce. Om man plockar isär den så är den åtta delar. Allt är utbytbart och det är livstids garanti på den. Stormsäker är den också. Du kan utan problem tända en cig i full blåst. Världens bästa, och jag fick en. Jag insåg där och då att jag aldrig kan sluta röka. Det skulle innebära att jag inte kunde använda den mer. Det fick bara inte hända. Nu har jag inte använt den på flera år men den tillhör en av mina få saker som jag alltid vet var den är. Jag skulle kunna hitta den i sömnen. B fick en i present av mig strax efter, också med sitt namn ingraverat. Säkert gjorde vi det hos samma gravör. Jag funderar alltid på att tanka upp den igen men kommer mig liksom inte för. Den har sin historia hos mig och kanske är det så att vissa minnen ska man inte tillskriva mer än så.

Y-län. Jag har varit i alla större städer och hundra småorter och byar i Västernorrland. Ö-vik, Kramfors, Härnta och Sollefteå. Ulvsjön, Vigge och Käckelbäcksmon. Jag har åkt tåg och bil och buss dit jag varit och känner folk i alla hörn. Jag har åkt över höga-kustenbron fler gånger än alla jag känner och jag har bilat hela norrlandskusten upp och ner fler gånger än jag kan räkna. Västernorrland är stort som fan och ändå har jag varit nästan överallt. Ånge och Östersund är delar av min bakficka. Ljungandalen är bland det finaste ställen som jag besökt, inklusive Pamukkale, kalkklipporna, i Turkiet. Båtturen mot Ulvön och herrgården i Nordinggrå är döfina områden som jag unnar alla att se. Småställen som Bollstabruk, Resele eller Helvetesbrännan har passerat bilfönstret många gånger. Jag har pratat med sågverksarbetare om livet på sågen i Bräcke och varit in på Sveriges sista riktiga bensinmack i Baggböle. Och Skuleberget strax utanför Ö-vik har vi stannat och rökt vid många fler gånger än det är möjligt att komma ihåg. Tanken på allt det här gör att jag ibland får en svår hemlängtan. Den går över men går inte att bota. Västernorrland är där jag kommer ifrån och där jag kommer att bosätta mig igen när jag är less på storstaden. Det ligger ett lugn och en doft över hela Västernorrland som jag känner när jag passerar Jättendal och glider in i Njurunda. Nolbykullen där jag klättrat på bergssluttningarna, fotat, åkt kälke och haft sex, säger hej igen. Jag vet inte vad jag ville säga med den här texten riktigt. Jag saknar västernorrland och dom saker jag gjort där. I Stockholm kan jag åka mellan pendeltågstationerna och det närmaste berg jag sett är Hammarbykullen. Höga kusten är ett fik i Saltsjöbaden och Baggbölemacken är Statoil i Järva krog. Allt är mindre i Stockholm och mycket tråkigare att titta på. Jag tror att det är min poäng. Jag vill hem snart igen. Om än bara för att hälsa på en gång till. Det var länge sen nu.

X2000. Från Sundsvall till Stockholm går X2000. Tåget som absolut snabbast tar mig hem. Hem är åt båda hållen faktiskt. Mest har jag åkt tåget till Stockholm, det är dom resorna jag minns mest. När min flickvän flyttade ner så tog det mig ett par månader att fixa allt innan jag kunde åka efter. Typ jobb och mod. Jag åkte varje helg. Ibland mitt i veckan. X2000 tog tre timmar och nitton minuter och det kostade, när jag åkte som mest, bara 300 spänn tur och retur. Tåg har jag alltid gillat bäst som transportmedel. Jag kan gå fram och tillbaka i vagnarna och titta på folk. Lyssna på konversationer eller sjunka i djup sömn. Läsa nästan en hel bok och lyssna på många många låtar. Jag älskar tåg helt enkelt. Det är bekvämt och mysigt. Jag och B har haft våra bästa stunder ombord på x2000, eller andra tåg för den delen. Om det så var mellan våra hem eller på väg till Östersund för att se Louise Hoffsten. Att sitta och prata, röka och dricka kaffe i rökarvagnen hela vägen mitt i natten på ett tåg är det bästa man kan göra. X2000 har hört mina oroliga tankar på väg till tjejen och mina glädjeskutt har satt spår i golvet i restaurangvagnen i samma riktning. Jag kan inte längre åka på ungdomsbiljett och det var länge sen jag såg ett tåg från insidan, men jag kommer fortfarande ihåg lukterna och ljudet och dom oregelbundna rycken. Jag minns hur det var att stå mellan vagnarna och tjyvröka när rökvagnen blev förbjuden. Kliva av i Gävle och sträcka på benen eller stanna för tågbyte i Bräcke och titta på människorna på sågen. Tågresor är helt enkelt det gamla svarta.

Vuxen. Något jag förmodligen aldrig kommer att bli mer än till ålder och utseende. Jag har aldrig identifierat mig med äldre kollegor eller andra vuxna. Inte heller de som för den delen är i samma ålder men som uppför sig vuxet. Jag är inte dom. Jag är den som på gruppövningar på jobbet blir beskriven som ”rebell” och ”ungdomlig”. Det finns en ambivalens i det där som jag inte tycker borde existera. En tjej sa till mig en gång att ”med dig får man ju både en kille och ett barn”. Jag tycker att det sammanfattar mig ganska bra. Jag klär mig inte som vuxen och jag uppför mig inte som en. Jag gormar högt, svarar löjligt på mail till allanställda@bolaget. Jag springer på krogen flera dar i veckan ibland och jag gillar att leka lekar på konferenser. Å andra sidan kan jag utan problem formulera en akademisk skrift om vilket ämne som helst. Jag vet hur man dricker utan att bli bakis och jag är bra på att ta ansvar. Jag vattnar mina blommor i tid och byter gardiner efter årstid. Jag har bättre förmåga till empati och sympati än dom flesta jag känner. Jag tycker att det är så vi ska vara. Det finns ingen motsättning i att bli äldre och att fortsätta vara barn. Jag har inga problem att skifta mellan dessa två lägen. Ena dagen tjoar jag med i 2 Live Crew på hög volym och nästa dag sitter jag i konferenssamtal med svindyra föreläsare från Frankrike eller eskar pengar från högsta chefen med hjälp av uttänkta strategier och svåra ord. Allt är lika enkelt för mig och jag tänker aldrig bli vuxen och jag ska aldrig dö. Aldrig.

Ungdomsgården. Vi hade gården när jag var liten. Gårn´. Vi ska på gården ikväll. På gården kollade vi på film, flickor och pratade om livet och kärlek med den kristna tjejen som satt i det lilla kuddrummet. Alla tyckte att hon var något speciellt och att få prata med en vuxen som verkade fatta vad man sa var en helt fantastisk upplevelse. Jag skulle lätt ha kunnat gå med i hare krishna eller livets ord bara för att få ha nån att prata med. Jag jobbade i kassan ibland, bara för att kunna sno godis och pengar när jag behövde. På fredagarna var det disco ibland och jag kan inte räkna alla tjejer som jag blivit ihop med under alla kvällar på gården. Eva-Marie till exempel. Hon drog i mig för att få med mig hem. Till mig alltså. Jag fattade som vanligt ingenting men följde med henne, hem till mig. På gården gjorde jag mitt första kemiexperiment med stulna livsfarliga ämnen från skolan. Jag drog in tre vänner på den minsta toan och satte eld under provröret. Efter tio sekunder exploderade ett moln av giftig het gas och brände bort ögonbrynen på idiot ett och idiot två. Idiot tre skrek som en besatt av smärtan i ögonen och vi kastade oss ut i ett hav av oförstående människor. Jag blev inte kemist som jag hoppats på, mina höga betyg i ämnet till trots. På gården fick man spö om man inte passade sig och man var tvungen att slå skiten ur nån lite då och då bara för att hålla dom på avstånd. Gården i Stöde var en värld av möjligheter och när min syrras barn ska åka på deras ungdomsgård nu för tiden så tänker jag alltid på hur kul det faktiskt var. Som skolan fast bara dom man ville träffa. Och inga läxor. Och tjejer, alltid dessa tjejer.

Torpshammar. Där bodde min farmor och farfar. Farmor blev bortlovad som ung och fick flytta dit innan hon ens träffat farfar. Dom bosatte sig på en fin gård nedanför sveriges mittpunkt Flataklacken dit barn och barnbarn åkte varje sommar många år senare för att sätta eller ta upp potatis. På vintern grävde vi enorma snökojor och åkte kälke nerför backen. Mot sjön där jag och farfar rodde och fiskade när jag var väldigt liten. Under hösten låg det alltid ett älghuvud på gården som alla hundar gnagde på och min farfar drack kaffe på fat. Bakom honom hängde tavlan med älgjägarmotivet som jag gillade och bössan bredvid. Skrotbilen står forfarande kvar i skogsbrynet, täckt av mörkgrön mossa. Utedasset står också kvar. Dit var man tvungen att gå mitt i natten på vintern om nöden kom. Farmor hämtade in ved från vedboden och eldade i spisen för att kunna laga mat. Hon bakade världens godaste segkakor och min syster var smart nog att sno receptet. Dom smakar dock aldrig som farmors gjorde. Sommaren var aldrig så vacker som hos min farmor och farfar i Flataklacken. Jättelika körsbärsträd som lyste röda av miljoner bär och en hel vägg med rabarber stora som basebollträn. Smultron, vinbär, krusbär och häggdoft. Och i den lilla sommarstugan, där farmor och farfar bodde innan det stora huset byggdes, låg sockerblocket som vi fick klippa bitar ur med den stora tången. Nu har giriga släktingar sålt gården till nån okänd människa och det blir väl inte någon fler tur upp dit gissar jag. Jag skulle ha köpt gården bara jag haft pengar.

Stöde. Lilla stället på landet 4.5 mil väster om Sundsvall. Dit jag flyttade när jag var liten. Oktober 1983 var det och jag firade min 11 års-dag i ett nytt rum på övervåningen med utsikt över fotbollsplanen. Morbror Lelle köpte världens största smågodispåse ur luckan på kiosken uppe i backen. Det var vinter och helt magiskt med ett nytt ställe. Resan tog en evighet och jag tittade ut på ett landskap som bara blev kallare och tätare av skog och avlägsna fönsterlampor. Det tog tre timmar så ringde det på dörren och min närmsta granne och hans kompisar undrade om jag ville komma ut och leka. På sommaren vadar vi ut till Sandgrundet med dom stora glasflaskorna med cola, vi bygger sandfigurer och pratar om livet. Springer ikapp på gunden och kastar lera på varandra. Viskansparken och promenaderna från sörsidan till norrsidan och tillbaka. Kliva upp i ottan och sätta sig på plantbussen till Naggen och sätta plant. Palla äplen hos Orgårds och klättra upp på taket på skolan. Dom långa promenaderna till Norromängarna och hångel hos Agneta på höskullen. Inbrott på vägverket och fredagsdisco. Den eviga förälskelsen varje vecka en ny tjej. Första fyllan och första gången jag blev hemburen medvetslös. Första gången vi bar hem Anders och första gången jag hörde synth och hårdrock. Första gången jag tänkte på självmord. Långa turer med moped eller cykel till alla avlägsna hörn som fanns att åka till. Vigge, Viskan eller Torpshammar. Fester hos Lill-Vicke och småstugor runt om Backetjärn. Mia F som i början var lika liten som jag och plötsligt satt på min säng som en snygg tonåring. Det var i Stöde jag växte upp till den jag är idag. Det är från Stöde och grannorterna jag behållit mina bästa vänner. Det är i Stöde som min bästaste syster bor kvar och dit jag längtar varje gång jag längtar bort. Hem. Vi går alltid till kyrkogården och tittar till de som ligger där, det känns tryggt på något sätt. Där på kyrkogården vill jag också ligga när den tiden kommer.

Röka. Jag började röka för att min syrra rökte. Så enkelt var det. Och såklart för att Stöde på vintern är kanske världens tråkigaste ställe. Åtminstone när man är 13 och har gått samma gata upp och ner tusen gånger. Så, tråkigt plus storasyster är lika med rökare. Enklaste ekvationen hittills. Jag visste inte mycket om cig då så jag frågade runt lite. Kollade med Katrin i min klass om dom där marabou var goda. Hon rättade mig snällt med en klapp på kinden med att dom hette ju faktiskt marlboro. Jag tyckte dom såg jävligt fräcka ut. Samma dag jag skulle börja, ja jag hade faktiskt bestämt en dag, så frågade jag syrran om vad hon rökte. Jag cyklade över på sörsidan och parkerade hojen vid grillen, stegade fram till luckan och beställde. Ett blå blend tack. Och tändstickor. Det här var inga problem eftersom barn fortfarande var betrodda med att ta beslut som handlade om rökning och efter en minut hojade jag ivag med mina nyinköpta cigg. Väl framme på vången så öppnade jag försiktigt och rituallikt mitt första paket cigg. Jag minns fortfarade lukten och än idag måste jag lukta på varje paket blå blend jag kommer över. Det luktar helt ljuvligt och ingen kan säga något annat. Efter ett tag lurade jag i både Fredde och Anders och den länge protesterande Malin att dom bara måste börja röka och snart hade jag skapat ett helt gäng med rökare. Jag var en ond person på alla sätt helt enkelt. Så nu kunde vi vandra Stöde upp och ner medan vi tog cig efter cig. Sakta men säker bytte vi till marlboro och plötsligt satt jag på fik, var 18 och rökte som en borstbindare precis överallt jag kom åt. Jag har slutat massor av gånger och jag vet precis hur jag ska göra om det kommer till en sån situation igen. Jag vet också hur lång tid det tar innan jag kan dra riktigt bra halsbloss igen. Ickerökare fattar inte det där. Ciggen på bron utanför friggeboden på Raggen innan man går in och lägger sig. Rå sommarnatt och lätt dagg i gräset. En kall öl och en cigg. Ciggen efter riktigt stark thaimat. Cigg på väg hem i bilen på natten eller på morgonpromenad i stöde. Jag kommer förmodligen aldrig att sluta röka helt. Jag kan inte tänka mig en sommar utan cigg, så enkelt är det. Jag tycker att det är alldeles för gott och alldeles för tufft.

Quality Time. Q är en knölig bokstav. Det är obegripligt att den ens finns i svenska alfabetet. Det finns typ tre ord på q på svenska, och dom är inte ens svenska ord utan riktiga låneord som inte ens är omskrivna. Jaja, skit samma jag kör på Quality Time. Den viktigaste tiden för mig. All tid som inte innebär att jag slöar eller slösar bort mitt liv. Tv hör inte längre till kategorin Quality Time, inget gör mig så stressad som att måsta sitta framför tv. Jag kollar gärna på film, men reguljär-tv är inget för mig längre. Samma med dagspress. Alla som läser dagspress borde genast sluta med det. Allvarligt alltså. Det som står är skrivet för folk med under 112 i iq och är det inte kraftigt vinklade osanningar så är det ogenerade överdrifter skrivna av okunniga ”journalister”. Att vara med mina vänner borde vara Quality Time men faktum är att jag bara har det med en av dom. Vi har haft Quality Time i 18 år nu och det blir bara bättre och bättre. Q blir i övrigt lämnad osagd eftersom jag redan efter första meningen är missnöjd med innehållet i texten. En cigg efter sex eller het chili är Quality Time när den är som bäst.

Pappa. Min pappa kör väghyvel och har bruna ögon. Jag har undrat många gånger varför jag inte fick dom. Mörka ögon ska ju vara dominanta. Jag trodde länge att jag var adopterad. Det tror jag ibland fortfarande. På vår gård som jag bodde på när jag var jätteliten stod hans stora gula väghyvel. Jag fick inte leka på den men ibland fick jag åka med. Varje gång jag ser en väghyvel nu för tiden så tror jag att det är pappa som kör den. Även dom jag ser i typ Malmö eller Luleå. En gång när jag var tre eller fyra såg jag pappa stå utanför vårt hus och prata med någon i en röd volvo kombi. Jag tror än i dag att det var tjejen han strulade med och att det var därför det gick så snabbt efteråt. Mamma och pappa flyttade isär och jag blev ledsnare och argare för varje år som gick. Varannan helg åkte jag och syster till pappa och han tog med oss till Farmor i Torpshammar lika ofta. Efter några år sågs vi inte mer. Sist jag träffade min pappa var på farmors begravning i Torpshammar förra sommaren. Han har blivit jättegammal med tillhörande rynkor i hela ansiktet. Han ser fortfarande så där plågad ut i uttrycket, som ett sorgset barn. Jag väntade på honom utanför kyrkan och hade förberett mig noga. Terapi i flera år och ett bildspelsmanus i huvudet. Trots det kunde jag inte annat än stum titta på honom när han sträckte fram handen mot mig. Han vågade inte kramas och jag vågade inte säga till honom att jag saknat honom hela mitt liv. Varför var du inte där. Varje gång jag åker till Stöde åker jag förbi hans hus. Jag svänger aldrig av trots att jag vill träffa honom en gång till innan han dör. Jag har alltid farit omkring med tuffa fasaden om att jag minsann inte bryr mig om honom tills för några år sedan när det var nära att han dog. Mamma ringde mig på jobbet och sa att pappa ligger med en svår sjukdom på sjukhus. Jag loggade ut i samma ögonblick och lyfte den andra luren för att beställa flygbiljetter till Umeå. En ren reflex som sa till hela mig att skynda dit. Jag åkte aldrig eftersom jag inte behövde men efter den gången låtsas jag inte mer.

Oskuld. Tills jag var 16. Jag vet inte om det räknas som tidigt eller sent ute i vida världen, men det var inte en dag för tidigt just då allafall. Nu hade jag gärna väntat tills jag fattat vad det handlade om. Jag är fortfarande kompis med henne. Jag är kompis med alla mina ex faktiskt. Det var allafall i friggeboden på baksidan av hennes föräldrars hus. Eller hennes mammas kanske, hon är som jag skilsmässobarn med alla för och nackdelar som det innebär. Vi svettades under täcket och sa inte ett ord på hela tiden. Pinsamheten tog säkert överhand. Det tog typ två sekunder och jag fattade aldrig vad som hände. Förmodligen inte hon heller. Efteråt spelade P3 för första gången ”Kärlek” med Stockholms Negrer och hur det än blev så sitter den låten kvar i minnet tillsammans med lukten av svett och sex och daggvått gräs utanför dörren. Nu för tiden skojas vi om att det vore kul att se hur bra vi blivit på det där med sex. Jag känner inte för att ta reda på det.

Nackstaskolan. Hell on earth som jag minns det. Jag kommer ihåg namnen på alla i min klass fortfarande och om jag tittar på det gamla klassfotot så kan jag höra hur dom lät när dom pratade. Martin med den snygga frisyren, Helena som hade världens längsta hår och Magnus som jag bondade med och tävlade om vem som kunde flest planeter och stjärnbilder. Och Jeanette. Min stora kärlek hela lågstadiet. Vi blev ihop i åttan. Då hade vi inte setts sen vi gick i fyran. Min mammas andra leende kom när Jeanette pussade mig hejdå utanför mammas jobb. Ett med en aning kärlek i. På Nackstaskolan tog man inte av sig skorna innan man gick in i matsalen. Något som jag var van vid från Nylands gamla bondskola. Jag lärde mig snabbt. Det är fantastiskt vad snabbt man lär sig om man får stryk. Jag skolkade varje dag från gympan och på vägen hem från skolan stod någon av dom många ungdomsgäng som fanns och skrämde slag på alla stackars ungar. Salt och Pepparligan som fångade en och skar upp ens armar för att hälla salt och peppar i såren. Björnligan som väntade ute i skogen på att någon skulle komma som dom kunde skrämma livet ur, eller fånga i någon av de fällor dom byggt på stigen. Hemska vassa spjut för att döda hade dom. Jag var nio och tio år och rädd för allt. Jag trodde dessutom på allt som folk sa till mig. På skridskoplanen kunde man inte åka för där var det alltid nåt slagsmål. Och på skolgården låg det ibland tänder från nån stackare som råkat ut för nån av ligorna. Jag skolkade föresten från skolan med. Skrev könsord på bänken och fick se en toalett från insidan en gång. Det fick för den delen alla andra med. Min mamma var nog så bekymrad tror jag. Min sista dag fick jag en lapp från både Helena och Jeanette om att dom ville vara ihop med mig. Båda två faktiskt. Jag svarade ja (med ett kryss i en ruta faktiskt) och dagen efter flyttade vi till en annan stadsdel och en annan skola. Jag har ingen koll på nån av mina gamla klasskamrater. Jag skulle gärna träffa dom igen. Vi var vilda sjuttiotalsungar som sprang omkring med utsvängda gula manchesterboxor och kastade snöbollar och lekte herre på täppan. Mina första jeans med lapp på knät skämdes jag över så mycket så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Att lappen var ett stort blått hjärta gjorde inte saken bättre. Mamma tyckte att den var fin dock och så blev det. Fem år senare hade alla lappade jeans. Jag var tydligen först med nåt allafall.

Militär eller Mamma. Det får bli den första eftersom det skulle bli för långt annars. Dessutom har jag gjort klart det där med mamma. Jag gjorde lumpen som kock i Östersund ett vinterhalvår 1992 tror jag att det var.

Fy fan vilken skit.

Ljusdal. Hit åkte vi varje sommar så länge jag kan minnas. Jag har i stort sett växt upp på en camping i en husvagn och hört både regn åska och bråk genom den tunna plastväggen mellan oss barn och vuxensovplatsen. Jag har plockat burkar och pratat med alkisar. Sett döda människor i slänten ner mot tältplatsen och plockat blåmusslor efter botten på det lång-grunda. Nore camping i Ljusdal är midsommar och surströmming. Inbrott och långa promenader. Jag träffade en gång en tjej där som jag inte kommer ihåg vad hon heter. Hon var färgblind och kom fram till mig under hälsingehambon i Delsbo och frågade om det var Dr Martens jag hade på mig. Två svartklädda sorgebarn bland folkdräktsklädda vuxna som fann varandra. Min mamma log ett av de två kärleksfulla leenden jag nånsin sett henne göra mot mig. Jag och min svartklädda tvillingsjäl var oskiljaktiga hela sommaren och nästkommande tre år. Hon gav mig ett kassettband med A Split Second och Fronline Assembly som vi lyssnade på hela hela tiden medan vi gick fram och tillbaka mellan campingen och köpingen och pratade om livet. Vi pussades aldrig även om jag tror att både hon och jag ville det. Jag vet inte vart hon är idag. Jag kan heller inte ta reda på det eftersom jag glömt vad hon heter. Kanske kan jag hitta tillbaka till huset i skogen där hennes familj bodde. Men inte nu. Det blir ett annat äventyr.

Kärlek. Jag har fått min del av det också. Nu för tiden tänker jag att jag kanske fått hela min del redan innan trettio. För nu är det fattigt på den fronten. Min första var i femte klass. Hon var mest välutvecklad i klassen och som kille fattade man ju ingenting av det då. Vi gick under bron i Stöde och hon ville hånglas. Jag fattade ingenting då heller så hon blev arg och gick hem. Efter många om och men så hånglades vi och vips så var man ihop. Så gick det till då. Jag och min ”kompis” gick igenom alla tjejer i klassen utom en. Den fulaste. Sen gick vi igenom alla tjejer i klassen brevid och sen blev jag kär i Marlene Goode. Oj vad jag var kär i henne. Jag frågade chans och hon sa att om det ändå hade varit så att jag gick i hennes klass så skulle hon vara med mig. Jag gick i femman och hon i nian. Jag var olyckligast i världen i flera dagar. Sen kom Cecilia Jönsson. Härregud. Jag kunde inte andas på flera år. Hon lärde mig att lägga min första patiens och hennes hår var det vackraste jag sett. Blekmedlet hade reagerat med kloret i bassängen på badhuset så det skimrade i grönt i solen. Långt och svallande. Hon sa roliga ord som jag kommer ihåg fortfarande och en gång lekte vi ryska posten och jag fick en puss av henne. Jag var världens lyckligaste. Sara som blev vuxen och lyxhustru på rivieran. Malin med käkbenet och Malin med hästen, Malin på campingen och Malin, cissis kompis. Sara och Sara igen. Ann som var hos mig varje dag fast jag inte fattade att hon var kär i mig förrän långt senare. Anneli som satt på Vemyra och var bindgalen och Anna-Karin. Och B. Jag kommer inte ihåg alla, bara dom viktigt skulle jag gissa. Alla har dom lärt mig något om mig själv och jag hoppas att jag lämnat något spår hos dom. Sen kom Tyra med upptågen och sen kom M. Det längsta förhållandet jag haft. Nio år. Mycket bra och mycket dåligt, precis som alla förhållanden. Hon har satt mest spår hos mig och är den som jag sörjt mest av alla. En smågalen flykting hann storma in och ut ur min lägenhet också. Ett av dom roligaste förhållanden jag haft faktiskt. Vi hann med mer på tre år än alla andra jag varit med tillsammans. I storstan gäller andra regler för relationer och jag är rädd att jag inte förstår dom, än mindre kan lära mig dom. Om jag nånsin träffar någon som inte är rädd för sina egna reaktioner så kanske det blir lite mer av rubricerad vara i mitt liv. Kanske det blir S, eller I. Kanske nån bokstav som jag inte varit med om än.

Jobb. Tycker själv att jag har haft många. Och att jag började tidigt. Typ när jag var 15 började jag sätta plant, ett år innan man egentligen fick börja eftersom jag tjatade på den lokala plantbasen om att få göra det. Helt obegripligt i efterhand. Ni som aldrig satt plant kan aldrig komma ens i närheten av att förstå hur jävla jobbigt det är. Upp klockan fem och åka buss till ett hygge tio mil ute i ingenstans, typ Naggen. Mitt i högsommaren går du på ett hygge som i bästa fall är markberett. På ryggen bär du tolv lådor plant, under armarna fyra lådor till och i händerna bär du planthackan och din rygsäck med matlådan och mackorna och de tre flaskorna is-vatten du behöver för att inte dö. I bästa fall behöver du bara gå två kilometer och kanske slipper du broms och mygg och krondiken med vatten upp till knäna. För 30 öre planten kämpar du sen i nio timmar och åker hem skitigare än sotaren. Hell on earth. Jag bytte till ett jobb i stan. På polisen som passansvarig och vidare till vapenavdelningen och tekniska roteln. Jag jobbade en sommar som fotograf och daktade (ta fingeravtryck och foto) brottslingar. Jag var nästan en själv på nätterna men som tur var kunde jag smälta in som brottsbekämpare med. Jag har suttit i brandsäkra arkiv utan fönster och plockat in fem kopior av anmälningar i olika pärmar. När det blev extra tråkigt så bläddrade jag i dom rödmärkta pärmarna, dom med självmorden. Efter flera år där så började jag på restaurang. I disken och ute i köket. Det går inte att beskriva hur kul jag hade där med ett rimligt antal ord så jag låter bli. Kökschefen lärde mig att supa, dricka ramlösa som bakfyllebot och att öppna flaskor med kockkniv. Första gången jag försökte så skar jag upp hela handen med kniven. Jätteproffsigt alltså. En vecka efter jag fick fast anställning så sa jag upp mig för en högre lön på ett dötråkigt ställe. Försäkringskassan. Ett varningens ord till alla. Jobba inte där. Gör det bara inte. Seriöst. Antalet kärringar per kapita där övergår mitt förstånd. Inte ens på rökavdelningen var det bra stämning. Jag skolkade lika mycket som jag gjorde i skolan och efter ett halvår räddades jag av militären. Gick tillbaka till polisen ett tag och bytte sen till politiskt arbete och åkte runt i skolor och föreläste i slott och koja om nyttan av att engagera sig. Jobbade som informatör åt ja-till-europa och turnerade ett tag i sveriges långa land med en föreläsning. Typiskt kul och typiskt jobbigt med. Jag fick aldrig hångla med nån fast jag hade föreställt mig värsta bästa raggtillfällen. Fick ligga och kolla på porr på hotellrummen istället. Efter det kom arbetstorkan och jag hookade upp med ett projekt från arbetsförnedringen som handlade om data och kommunikation. Eftersom jag var kung på båda så ägde jag scenen där och fixade ett jobb på nyöppnade manpower, jag och kompisen charmade personaltjejen som ringde upp en timme senare och erbjöd oss båda jobb. På sugtelia. Jag kämpade med saker där i ett halvår, fattade aldrig någonting om vad jag gjorde eftersom jag inte kunde något. Jag undrar om dom nånsin genomskådade det.. Efter det så stack tjejen till stockholm och jag tvekade mer än en gång innan jag ringde upp manpower och undrade om dom kunde höra med huvudkontoret om en intervju. Jag fick en samma vecka och på väg dit hamnade jag i bilköer i en stad jag inte kände, kom försent till intervjun och svamlade nåt om avancerad datatekniker, kom ut till p-böter och lunchrusning. Åkte hem och fick samtal dagen efter av en människa som undrade om jag kunde börja nästa dag. Jag dealade åt mig en veckas flyttdispens och hamnade tillslut på stjärntvs nyöppnade support. Vilket lyft. Jag tjänade skitmycket pengar eftersom ingen hade koll på någonting. Vi skulle jobba skift men alla rapporterade ändå samma arbetstider, från 8 till 22 varje dag, inklusive helger. Jag åkte taxi överallt och åt ute jämt. Som mest fick jag 65000 i lön, som jag inte vågade röra på två veckor eftersom jag trodde att något var fel. Sen handlade vi upp allt på skit. Bytte till slut stjäntv till UPC och efter det blev det internetleverantören där jag jobbar idag. Nu vet jag inte om jag orkar byta jobb igen. Eller om det handlar om att våga. Jag har aldrig förstått det där med att byta ut sin trygghet mot otrygghet. Dom gånger jag gjort det har det i och för sig gått bra men man vet ju inte. Nästa gång kanske det går åt helvete.

Inspiration. Jag skriver mycket. Jag skriver inte så ofta som jag skulle vilja dock, anden är villig men köttet är svagt. Eller om det kanske är tvärtom. Jag har alltid skrivit. Jag började tidigt och vi utmanade varandra i vem som kunde skriva bästa poesin eller roligaste berättelsen. Jag gled genom svenskaundervisningen på gymnasiet tack vare min skrivförmåga. Jag tror att jag har lagt av mig genom åren men en del säger att det har blivit bättre. Jag vet inte riktigt. Jag jämför mig ibland med bloggar jag läser och konstaterar att många har ett mycket bättre språk än mig. Jag är dock ganska övertygad om att dessa människor är editerare utan like. Jag editerar nästan aldrig. Det jag tänker hamnar utan vidare tanke eller dröjsmål på papper. Möjligen ändrar jag lite här och där i grammatiken i efterhand, men jag skulle aldrig ha tid att sitta och hitta på fantasifulla formuleringar att lägga till som rekvisita till den övriga texten. Visst är det vackert men det är inte min stil helt enkelt. Överallt ser jag saker som jag vill skriva om. Varje dag tänker jag tankar som skulle kunna bli eller ofta blir en text. Jag inspireras av filmer, hårda som mjuka, böcker och serier. Vänner och okända människor jag ser på stan. Jag sitter gärna på fik och lyssnar eller tittar efter något att fundera över som jag kan skriva ner. När jag såg den här idén om a till ö så började tankarna genast att snurra. Jag skrev allt på tre dagar och vissa bokstäver var svårare än andra. Inatt vaknade jag och kom på en sak till som jag skulle behöva få ner på papper. Jag skulle gärna ha fler vänner som inspirerar mig. Jag skulle gärna vara någons inspiration jag med.

Hunden, Hästen eller Hårdrock. Hunden blir det. 1996 köpte jag hund. En dobermann blev det efter många om och men. Jag ville egentligen ha en schäffer, egentligen tyckte jag att det skulle vara bättre med ingen hund alls. Min dåvarande tjej var dock väldigt övertygande och till slut så började vi ringa runt till massa hundhem. Vi ville ha en hund, vilken som helst från början så hundhem var en bra start tyckte vi. Sen ville vi veta mer om de olika raserna och ju mer vi pratade med kunnigare folk än oss själva desto mer lutade det mot en renrasig hund. Tillslut blev det en dobbis från skogarna i Hälsingland. Järvsö närmare bestämt. Vi träffade henne första gången på en utställning i Njurunda och hon var bara helt bedårande. Sist kvar att väljas och lite felbyggd enligt rasstandard men helt fantastiskt gullig. Hon kostade allt jag ägde men så här i efterhand var det klart värt det. Vi uppfostrade henne enligt alla konstens regler och böcker och efter vad lärarna på hundskola sa. Det blev väldigt bra faktiskt. Vardagslydnaden var näst intill perfekt men på tävling gick det inte så bra. En av våra lärare sa dock att den hunden är en på miljonen. Nio år gammal fick hon en ful knöl på tassen och vi var tvungen att ta bort henne. Jag bråkade på veterinären om att jag ville ha henne i en vecka extra så till slut skrev dom ut starka värktabletter så hon åtminstone kunde hoppsa sina sista dagar också. Sista veckan delade jag och exet på tiden med hunden och jag skrev dagbok varje dag. Grät gjorde jag med varenda dag. Tur att min syster jobbade på dagarna så jag slapp sitta å böla med huset fullt av folk. Jag vågade knappt somna på nätterna eftersom jag visste att det var en dag närmare slutet nästa gång jag såg henne. Veterinären tände ljus och släckte lamporna medan vi sa hej då. Jag höll henne när hon tog sitt sista andetag och exet bar ut henne genom korridoren till bilen. Vi begravde henne i bästa filten tillsammans med hennes bästa grej, muggen vi hämtade mat med, vid ett par stora stenblock och planterade en tårpil ovanpå graven. Jag tänker på henne jätteofta, mer än jag erkänner för andra. Jag vet ju hur tjatigt folk tycker det är när man babblar på om sitt döda husdjur. Att skaffa hund är allafall det bästa jag nånsin gjort. Nån gång kommer jag att ha en ny. Denna gång kan jag faktiskt tänka mig att ha en blandras. Det är något nynazistiskt över det där med rassnacket och hundar. Även om jag vet att blandraser har sina egenheter som kan vara svåra att förutse jämfört med en rashund.

Gamla vänner. Jag har två vänner som jag känt ungefär lika länge. Anders lärde jag känna i Stöde ett år efter jag flyttat dit ungefär. Vi lekte krig, eller nåt sånt som man lekte då, med grannungarna och Anders stod längst upp i lektornet och skrek. Jag fastnade för honom på en gång och vi blev vänner över dagen. Från den dan var vi med varandra jämt. Det var jag, Fredrik och Anders. Järngänget. Vi gick från lek till allvar på bara några år. Jag kommer ihåg första gången vi hörde om en polare som hade haft sex. Något sånt var en fantastisk nyhet och vi gapade av förvåning. Hur hade han gjort egentligen.. Jag kommer också ihåg första fyllan då vi tre köpte folköl på macken och tävlingsdrack två var. Vi blev jättefulla, eller åtminstone ville vi att det skulle vara så. Första gången vi fick släpa hem Anders på fyllan och lämna över till hans farsa. Den näst farligaste mannen i Stöde. Vi började röka tillsammans av ren tristess och vi satt uppe hela nätterna i flera år och rökte på hans farsas röktoa och pratade om psykologi och filosofi och om varandra. Vad tyckte jag om honom och vad tyckte han om mig. På vägen lärde vi oss dricka kaffe på bit och snusa. Vi sov i lekstugan och gick upp på nätterna för att promenera i ett nattligt Stöde och prata. Det är i stort sett vad vi gjorde hela min barndom. Pratade med varandra om allt möjligt. Fredrik tappade jag på vägen efter en dispyt som ingen av oss orkade klara ut just då. Mycket sand har runnit i timglasen sen dess och nu är det alldeles säkert för sent att backa bandet. För några år sedan föll Anders av cykeln och slog sönder skallen på gränsen till att dö. Vi som trodde att vi var odödliga. Han har en doktorsgrad i filosofi idag och bor i en annan stad än mig. Vi pratar knappt men vi ses minst en gång om året. Vi älskar varandra fortfarande och hur mycket vatten som än rinner under alla stödes broar så kommer vi alltid att prata med varandra på det där sättet som vi gjorde då.
B träffade jag första gången hos en gemensam vän. Jag tyckte att hon var den snyggaste tjej jag nånsin sett (innan jag såg Cecilia Jönsson. förlåt B..) och blev nästan kär på en gång. Jag vet inte om det var kär riktigt men strax därpå dunkade hon en femkilos hantel i huvudet på mig och efter det så umgicks vi i stort sig jämt. Vi började med en brevväxling som heter duga där vi tömde våra hjärtan över papperet och på det sättet lärde vi känna varandra väldigt snabbt. Vi var ihop ett kort tag men det rann liksom ut i sanden. Bodil strulade med Anders ganska länge och det dröjde tio år innan nån av dom vågade erkänna det för mig. Det har dock inte tagit mig så hårt som dom kanske trodde från början. Förmodligen gjorde dom tio åren sitt för den uteblivna reaktionen. Jag tappade bort B på vägen men vi hittade varandra i Stockholm efter fem år. Som nyfikna barn tassade vi omkring varandra i tio minuter sen var dansen i full gång igen. Efter den dagen har vi pratat med varandra i stort sett varje dag. De senaste två åren har vi dessutom setts varje dag. Halvägs till sin stora dröm att bli psykolog ser jag henne som min absolut bästa vän. Det är min och hennes föräldrars och syskons stora önskan att vi ska bli ihop. Och deras största besvikelse att vi aldrig blir det. Själva tycker vi att vi egentligen är ihop, vi har faktiskt aldrig gjort slut med varandra. Och dessutom, säg det par som har en bättre relation efter 18 år.

Flyttat. Det jag gjort absolut flest gånger av alla jag känner. Från födelseorten Njurunda till Nacksta. Vidare till Nyland tillbaka till Nacksta och sen via Granloholm till Stöde och tillbaka till stan och Sundsbruk till Södermalm och sen Nolby. Nolby till Alnö och från Alnö till Stockholm och Hässelby. Därifrån till Thorildsplan och vidare till Gröndal. Sen till Bagarmossen tillbaka till Liljeholmen och tillbaka till Bagis igen. Från Bagis till Östberga och sen till Sollentuna. Flyttade sedan från en garderob på 12 kvadrat till min stora lägenhet tre kvarter bort. Från den lägenheten till en evakueringslägenhet i Häggvik och sen tillbaka till Sollentuna. Jag är expert på flyttar och flyttpackning och har inte kvar en enda onödig pryl. Allt jag äger är spår efter många flyttar och jag är fast övertygad om att om du behöver mer förvaringsutrymmen så har du för mycket grejer. Min mamma har aldrig frågat mig om jag vill flytta dit eller dit. Hon har nånting i kroppen som gör det omöjligt att stanna på samma ställe längre än ett par år. Trots det bodde vi i Stöde längst tid av alla ställen. Kanske trivdes hon där. Trots att jag flyttat till en annan stad så fortsätter min mamma att flytta omkring. Jag tycker inte längre att det är ett bekymmer att flytta. Som genom ett sammanträffande uppkom den insikten ungefär samtidigt som jag avslutade min terapi.

Erfarenhet. Om jag tar alla mina vänner vill jag tro att jag har mer sammanlagd erfarenhet än dom flesta. Jag har varit med om massa saker trots min ålder och de flesta saker var jag med om innan jag fyllde 30. Jag har förmodligen räddat livet på åtminstone två personer. Upprepade gånger. Jag har slagit min bästa vän på käften och huggit honom med kniv. Jag slog sönder min andra komis hem och vi har legat mitt på motorvägen och gråtit över att ingen av oss älskade den andra. Jag har kysst killar och liftat till flertal ställen. Jag har suttit med en flicka som höll på att dö för att vi inte hade råd med doktorn. Jag har som minst tjänat 5000:- i månaden och som mest fått 65000 i ett lönekuvert. Jag har sagt upp bekantskapen med min mamma, och tagit tillbaka den. Kört i diket, fallit överbord, stulit, mobbat och varit mobbad. Tittat på stjärnorna och lagat bilar, cyklar och elektriska apparater. Jag har byggt högtalare och rökt både hash och maja. Jag kan fotografera och utan problem skriva fyra verser på rim om vad som helst. Jag kan rida och är jättebra med hundar. Jag har haft i stort sett varje husdjur som man kan köpa på ett svenskt zoo och jag kan massor om alla jag haft. Jag har sträckkört från Sundsvall till Kiruna och från Sundsvall till Malmö. Funnit mig själv i baren på allt från sunkiga stadshotell i Jönköping till lyxiga hotell i Malmö. Jag har stått på scen och föreläst för över 100 pers och jag har stått framför sju personer i ett klassrum i Sollefteå och pratat om rökning och öl med tonåringar. Jag har varit med på TV och i radio. Skrivit rapporter om narkotika och skolturnerat med en egen breakdance-grupp. Jag har pluggat onödiga ämnen och läst nästan all psykologilitteratur som finns på svenska. Jag kan massera en häst och köra grävmaskin. Jag har varit dj. Jag kan hugga ved och bygga hus och jag vet åt vilket håll söder är i en skog om jag är utan kompass. Jag har sett en död person i en slänt på en camping och jag har blivit misshandlad på en annan. Jag har bett en flicka om förlåt och jag har gråtande förlåtit en annan. Jag har varit otrogen och blivit bedragen. Jag har blivit slagen av båda föräldrarna och sett min mamma bli misshandlad av en man vi bodde hos. Jag har upplevt sorgen av att inte få något på en julafton och glädjen över att en gån få det man ville mest av allt. Jag har sett mina bästa vänner i alla sinnestillstånd som man kan vara i, från sjukhusliggande med skallfraktur och nära döden till framför prästen i kyrkan. Jag skulle kunna forsätta lika länge till. Jag skulle inte byta ut något av det mot det som andra gjorde samtidigt. Dvs plugga och gå på hockeyträning.

Dikter. Jag började skriva massor när jag jag var 14. Svåra dikter om livet och döden och kärlek och hat. Självmord och musik. Hjärta och smärta, you name it. Mina bästisar då, som också är mina bästisar nu, skrev också. Vi bytte dikter med varandra och skrev långa berättelser på papper som vi lämnade till varandra på gömställen hemma hos. Min första diktbok fick jag i julklapp, det var Svensk Dikt och den är min mest bläddrade och lästa bok. Jag har ofta bläddrat i den med mina tjejer och dom som jag varit med längst är dom som jag oftast satt tillsammans i början och läste mina favoritdikter. Jag kan fortfarande recitera många av dom. Några bara startstroferna och vissa har fastnat som hela dikter i minnet. Du har tappat dit ord av Nils Ferlin är en av dom. Jag minns fortfarande hela trots att det var tio år sen jag läste den sist. Jag och bästisen brukar citera den ibland när det kommer ett passande tillfälle. Min bästa dikt, enligt henne, skrev jag under en campingsemester i fjällen när jag var 16 år. Den handlar om att kasta bort saker och att dom aldrig kommer tillbaka. Jag lyssnade mycket på Cure då och den är inspirerad av en låt av dom som jag inte kommer ihåg vad den heter. Jag tror att den ligger på Kiss me Kiss me Kiss me-plattan. Jag köper fortfarande diktböcker och letar efter just den där känslan som jag vill se att andra haft. Mina två senaste köp heter Bästa Dikten och är en samling av faktiskt dom bästa svenska dikterna genom tiderna, det saknas några som finns i Svensk Dikt men det gör inte så mycket. Den andra heter Rapport från mitt hjärta och är en samling dikter och texter skrivna av ungdomar i högstadiet just nu. Det är samma smärta i deras poesi som det var i min från den åldern. Det är väldigt vacker på många sätt att kunna uttrycka sig så tycker jag. Ni som inte läser poesi borde allvarligt ta och börja med det.

Camping. Campingar har varit en stor ingrediens i mitt liv. Jag har vunnit mycket på det, men också förlorat massor. Flera tjejer, kompisar och hångel, och massa roliga fester inkluderat på båda sidor av myntet. Varje sommar stod bilen och husvagnen klar för avfärd. Till Ljusdal eller High Chaparall. Många år åkte vi till Öland. Sträckkörde från Stöde, det är över 100 mil, eftersom Leif promt ville att vi skulle hinna fram innan campingen stängde. Vi hann aldrig utan fick ställa upp husvagnen utanför och vänta på nästa morgon. Campingar är för mig fortfarande väldigt mysigt. Jag träffade alltid massa nya människor, oftast tjejer, och jag har gått många upptäcksfärder på egen hand. Intrycken är otaliga och när jag tänker på det nu så kommer lukter och ansikten fram. Kvällar på Böda Sand med en dubbeljapp och cola, barfota på smala stigar med enebuskar och barrträd. Havslukt och den där tjejen vars pappa var lik kungen på pricken alltså. Hon skickade sin lillasyrra att fråga efter mitt namn och jag skrattade för mig själv när jag fattade att det var därför den där lilla tjejen kom fram till mig och undrade vad jag hette. På High Chaparall kom min mamma på mig att röka för första gången. Hon lånade min jeansjacka innan jag hann ta ut paketet och senare kom hon hem och slängde paketet på bordet framför alla. Hon sa inget och jag vågade inte heller prata på flera timmar. Om ni kände min mamma så skulle ni förstå varför.

Brottsling. Jag startade en kriminell bana när jag var liten. Inget allvarligt men givet mina förutsättningar som t ex stöd hemma och vänkrets så kunde det gått riktigt illa. Vi sprang omkring på byn och krossade rutor, gjorde inbrott på alla ställen som vi hittade, t ex gamla hus eller skolan. I stort sett alla ställen som fanns tillgängliga gjorde vi inbrott i. Stal cyklar och sabbade bilar och mopeder. Stal sprit av polares föräldrar och snodde pengar från i stort sett alla på skolan och badhuset. Den sista stöten vi gjorde kostade mig skammen att sitta i rättegång och jag sa upp bekantskapen med min bästa kompis. Jag tänker ofta på att det kunde gått väldigt illa för mig. Jag umgicks med i stort sett idioter och vi hetsade varandra att göra allehanda dumheter. Många gånger träffade vi polisen och många gånger kom mamma på mig. Ingen gjorde något. Allra minst jag. Men vaddå, hur mycket tänker man på framtiden när man är fjorton. Jag trodde som alla andra att jag var odödlig. Nu för tiden har jag faktiskt ibland nytta av mina dåliga ungdomssidor. Jag skulle inte rekomendera folk att vara en idiot men man har betydligt mer av att göra dumheter än att sitta på sitt rum och göra som föräldrarna säger.

Abort eller Annorlunda eller Arg. Arg blir det. För sex år sedan blev jag less på att alltid vara arg på allting. Jag var arg på tjejen, på bilen, på tv’n, på jobbet och på människan med barnvagnen. Arg på precis allt som gick fel och allt som inte gick alls. Ilska spilldes ut till höger och vänster. Alla fick sin dos i form av direkta eller indirekta anfall. Jag såg min framtida version av jag som en sur gammal gubbe som sitter och svär åt folk på bussen eller är urtrist på jobbet. Jag bestämde mig för att jag inte ville bli sån. Jag vägrade att bli en gammal bittersur idiot och beslutade att ta tag i det. Efter en dag på jobbet då jag helt sonika reste mig upp och gick hem utan att säga ett ord så insåg jag att det inte räcker med att bestämma sig för något. Man måste jobba också. Och med sånna saker kan man inte jobba själv, åtminstone inte jag. Så jag bläddrade i katalogen och lyfte luren till första bästa psykolog jag hittade. Inte riktigt första bästa, jag ville att det skulle vara på söder av nån anledning. Nära jobbet var det inte, och heller inte nära hem. Till alla er som tänker ringa någon gång kan jag tala om att dom svarar aldrig på dagtid utan man får sittta som det psykfall man känner sig som och prata in på telesvar sitt ärende. Efter ett par timmar ringde hon tillbaka och ytterligare fyra år senare klev jag ut därifrån med en hoper nya insikter, stålmanteln jag inte skulle få i början och en självkänsla av granit. Energin som jag förut la på att vara arg lägger jag nu för tiden på så många andra saker att det skulle ta mig en timme att skriva ner allt. Jag blir fortfarande arg så klart. Men på rätt saker.

Blogginspiration

Jag snodde den här idén från nån annan bloggare. Sen gjorde jag om den lite så den skulle passa mig. Nu är jag klar och tänker börja med att slänga upp tre åt gången. Jag är inte lite stolt över mitt resultat och jag tänker inte ändra något i efterhand som jag brukar ibland. Så. Här är är det alltså. Precis som barnprogram från förr, fast bättre.

Mitt liv från A till Ö.

redrum

I lördags hamnade vi på värsta mystiska stället. Gratis inträde och lagom med folk fann jag mig efter ett tag i baren. Plötsligt är det någon som nyper mig i rumpan. Fan redan tänker jag, det brukar ju ta åtminstone tio minuter innan nån gör det, och vänder mig om. Vad får jag se om inte värsta horan, påtänd och sluddrig. Hon vill ha mig märker jag och drar mig sakta därifrån eftersom jag inte har råd. Pekar rådigt på min jobbkompis som ju har pengarna och tillfälligtvis är gräsänkling också. Han uppskattade inte tilltaget av någon anledning.
Vi släpar oss ner till källaren till tonerna av zigenarmusik och väl framme finner vi ett bord. Det tar 30 minuter tills en tjej på en och femtio med meterlångt hår kommer fram och drar upp oss på dansgolvet. Hon förklarar att hon är inka-indian och nu ska framföra en gammal inkadans för oss alla. Det är väldigt likt faktiskt så vi drar oss sakta därifrån och stöter på vägen ut ihop med en anorektisk självskärare med krycka, vilt dansande till reggaemusiken. Vi konstarerar att det bara är dvärgen som fattas nu och att det här är klart för mycket för en kväll och drar oss vidare till nåt lite normalare ställe, nämligen Patricia.
Och vad kan det första stället ha varit undrar ni nu. Twin Peaks kanske.. Nej nej. KGB tamejtusan.

uppfinnarjocke. fast utan hjälpreda

Jag vill uppfinna en ny grej här och nu. Jag vill uppfinna och därmed också introducera Bloggragga! Alltså det måste ju bara vara det nya som kommer. Och jag är alltså först. Jag läser ju en massa bloggar, flest tjejbloggare faktiskt. Och dom verkar ju vara helt fantastiska en del av dom och några läser säkert min blog med. Det är ju ett perfekt sätt att lära känna varandra. En stor dos av hjärta och en lagom suddig bild i obskyr vinkel. Vad mer kan man begära till en början. Mycket bättre än krogen och tusen gånger bättre än msn. Många av killbloggarna jag läser är ju också klart värda att passa vidare till sina snygga tjejkompisar för bloggragg.
Nu till saken. Det finns vissa problem med det här. Jag vill veta hur man ska gå till väga om man vill bloggragga på nån som man tycker verkar intressant. Ska man gå rakt på sak och i så fall, gör man det via kommentera? Eller ska man börja smyga sig in via anonyma kommentarer för att sedan avslöja sig med namn. Det här är problemet med mitt nya koncept. Jag vill gärna ha en lösning.
Hoppas att det här slår igenom nu också. Det kommer att bli värsta nya svarta grejen.

Plötsligt på Aftonbladet

Matönskemål till konferensen

Kan alla töntiga allergiker och vegetarianer så kan jag:

Inga gröna ärtor eller zuccini. Inget överkokt och inget rött kött. Ingen pölsa och ingen blodpudding. Jag gillar inte bruna bönor eller portobellosvamp. Ostron går bort och kronärtskocka är dölöjligt. Inga fiskbullar (eller pilgrimsmusslor som dom kallas i stockholm). Fläskkorv går bort. Tofu och alla andra vegetariska substitut till riktig mat är dövidrigt. Jag vill heller inte att det serveras gödkalv eller odlad lax, det är oetiskt. Lika så belgian blue och gödkyckling. inga ägg som inte kommer från höns som gått utomhus. Inga jätteräkor, dom är också oetiska. Kikärter och hummus är vidrigt det med. Dom där minibläckfiskarna ser ut som aliens så dom vill jag inte ha. Jag är allergisk mot burkmat och laktosintoleranta och andra somatiker, så dom kan jag inte ha med till bords heller. Pulverprodukter som blandas med vatten, så som t ex potatismos, kan jag inte svälja. Mjukbröd från ica-bagarn kan jag inte äta, samma med kärnmjölkslimpa. Kycklingben och allt annat som har ben i sig faller mig heller inte i smaken. Det som har med grisar att göra kan jag heller inte äta. Ingen sylt som har mindre än 85% bär. Inget bantarsmör med plastersättning och ingen choklad med mer cacao än en vanlig maraboukaka. Gräddfilsbaserade rätter går bort tillsammans med annan multikulturell crossoverföda. Inga äggnudlar.

Jag äter allt som slutar på filé samt husmanskost.

jag kan bara inte vara tyst

Var till B igår och åt middag. Och självklart talade jag om hela mitt nya bloggprojekt. Naturligtvis. Jag kan inte hålla tyst om någonting. Alls. Någonsin. Jag talar om precis varendaste dugg till henne. Många gånger har jag sagt det till mina flickvänner och dom har nickat förstående. Två dagar senare säger dom något i förtroende och tror naivt att jag ska hålla tyst om det för B.
Vad är det folk inte fattar. Om jag säger att jag är pank så betyder det att jag har 0 kronor. 0 är lika med 0 för mig. Samma med allt. Jag säger verkligen allt och det tänker jag inte sluta med. Vi har världens bästa kompisdeal. Den baseras på kommunikation. Och massa massa skvaller.

låt aldrig en maskin göra en människas jobb

Som beskrivning till ett program jag lånat hem från nätet:

"Hi igen. Jag har uploaded aktiveringen för 5 installation för gitarr den pro. Detta är inte provet, detta är det verkliga avtalet. Allt u-behov är en följetong numrerar, som din pal har inklusive. Läs som först läs mig och, följ anvisningarna. Tyck om och K─RNA UR!!! Ledset för den svenska min dåligan"

Det säger jag nu, detta är det verkliga avtalet!

och så klart

Jag har börjat med projektet på jobbtid. Eftersom jag kan göra två saker samtidigt så tänker jag att det inte gör något. Jag jobbar och tänker på en och samma gång alltså.

stort projekt på G

Jag har precis börjat mitt största bloggprojekt hittills. I tell you. Det kommer att bli av episka proportioner. Jag kan tyvärr inte avslöja för mycket eftersom då sätter B igång också. Jag vill att det här ska bli färdigt först. Jag vill gärna imponera på henne med mängden och öppenheten i det skrivna. Jag är nog så inspirerad av en annan som gjort samma men det är inget jämfört med inspirationen som kom när jag började skriva. Jag vill impa på många med det här projektet. Mest mig själv.
Så, snart. Direkt från hjärtat och rakt ut på internet.
[insert project name here]!

DJ hit that button

Världen har gått miste om en sak. Jag är oklar över vad det betyder just nu men är övertygad om att det har lämnat spår i samhället. För inte så länge sen snackade alla dj's mellan låtarna, ibland mitt i. På radion, på disco, på tv. Alla discjockeys kunde konsten att presentera låtarna och artisten. Vi blev ständigt uppdaterade med ny musik. Det var början till rap och mixtapes. Början till nya musikgengrer. Och nu är det helt borta. Alla DJ's har tystnat och jag anar konsekvenser utöver mänsklig förståelse om vi börjar gräva efter effekterna av detta. Så vi låter det vara va. Imorgon lägger jag upp en låt till den här texten också. Den kommer ni lätt att gilla, eftersom den kommer från tiden då det gjordes bra musik. Orginallåtarna till alla drum 'n base-broilers som det dansas till idag.

den utlovade låten

söt, men hård som sten

Jag har alltid undrat vad det betyder. Hard Candy. Förutom det uppenbara jag får fram efter en vanlig översättning så fattar man ju att det betyder något mer än bara hårt godis. Nu fattar jag plötsligt. Var med vännen på videoaffären och skulle låna film. Som vanligt gick det som smort och vi gick ut med filmen Hard Candy. Och I tell you. Hårdare godis är tjejen i filmen finns det inte. Jawbreaker är ingenting helt plötsligt. Jesus sista timmar är rena rama söndagspromenaden i jämförelse. Vad jag vill säga med det här är kort och gott. Se filmen. Ha med en vän som kan hålla dig i handen. Och är du kille. Ja.. lycka till med mardrömmarna.

Playtime is over.

Pannlappar

En gång jobbade jag på restaurang. Det borde alla verkligen göra nån gång i livet. Jag har aldrig haft så roligt på ett jobb efter det. Nåväl. Jag jobbade både i kök och i disk och en sak som jag lärde mig var att inte behöva pannlappar till allting hela tiden. När jag tagit i skållheta tallrikar och stekpannor hundra gånger så kändes inte värmen lika mycket. Det blir som att jättehett blir lagom varmt. Här om dagen så skulle jag ta ut en sak ur ugnen och sträckte mig efter pannlappen.
Nu för tiden, tänkte jag, använder folk pannlappar till allt möjligt. Även då det inte ens varit i närheten av varmt.

Apropå försäkringar

Finns det drulleförsäkringar som täcker korkade beslut? Och vad är det för självrisk på dom undrar jag..

Noterat

Varje gång som min chef ska boka ett konferensrum så går han till enda tjejen på avdelningen. Vi sitter tio stycken här som alla kan boka rum via outlook men han går jämt till henne.
Antingen är han tänd på henne eller så är han bara genusvidrig.

Alternativt så har hon en skylt i pannan som det står "Utnyttja mig!" på. Det är många som har det faktiskt.